en fru och 20,000 livres för sill spring efter hyr
vagnar. Giftermålet kommer väl så der temli
gen impromtu, och fröken de Luce disponeras, all-
deles oåtspord, för detta ändamål — men med
en sällskapsdam räknar icke en hög, aristokratisk
familj så noga; hon användes, der så finnes lämp-
ligt.
Pjesen har, som läsaren torde finna, på ett el-
ler par ställen, en viss anstrykning af mindre tro-
lighet, men måste i det hela tillerkännas vitsor-
det att vara författad med en talang, som ej rin-
ga höjer sig öfver dussinmåttet. Dialogen är le-
dig, och, på fiera ställen, qvick ; karaktererna med
takt hållna och tidsönliga. Ämnet är visserligen
gammalt och samma stoff uppenbaradt i flera: för-
ut sedda skepelser; men detaljerna synas imed-
lertid lyckligt varierade och utarbetade med mera
finess, än vanligen är förhållandet medde dra-
matiska författarbolagens brådskyndade prestatio-
ner. Öfversällningen föreföll ledig och vårdad.
Pjesens hulvudrol, kring hvilken egentligen in-
tresset vänder sig, är lertiginnans af Valois. Den
utfördes af mill Högqvist på ett sätt, som lemna-
de intet öfrigt att önska. Hon var här fullkom-
igt inne på det egentliga fället för sin talang —
len finare, fransyska komedien. Ty, om mamsell
Högqvist äfven i det rent tragiska lemnat ut-
märkta prof af konstnärskap, måste man dock,
lå man ser henne i en Tol, sådan som hertigin-
nans af Valois, ovilkorligen ledas till det dmdö-
met, att hon vida förr är ämnad till svenska sce-
iens Plessy, än till dess Rachel.
Ett motsatt förhållande eger rum med herr
Dahlqvist. Han rör, sig ledigast i kothurnen —
hans djupa stämma talar. heldre den stormande