LÄROVERKSFRÅGAN BETRAKTAD AF DOK-
TOR REUTERDAHL.
Vi hafva i ett par föregående nummer redo-
gjort för innehållet och halten af ett yttrande
inom Högv. Presteståndet, som hr professor Fries
från Upsala nyligen haft rörande den vigtiga Lä-
roverksfrågan. Det är då intressant, äfvensom
det för fullständighetens skull kan vara angeläget,
att höra huru en annan universitetsledamot, Hr
doktor Reuterdahl från Lund, öfver samma ämne
inom ståndet utlåtit sig. - Hans yttrande finnes
inryckt i tidningen Morgonen för den 44 dennes.
Hvar och en känner af gammalt hr R.; men, af
kärlek till rältvisan förutskicka vi den anmärk-
ningen, att, ifall ryktet sagt sannt, som påstått,
att Hr Fries icke så helt och hållet afgaf sin egen
öfvertygelse i den stora frågan, som icke mer ta-
lade för att göra åtskilliga af sine kommittenter
till viljes, så synes Hr Reuterdahls votum der-
emot onekligen vara till alla delar uppriktigt.
Tal. börjar sin betraktelse med skärskådande
af Ekon. utsk:s påstående: att en betydligare för-
ändring af skolinrättningen i landet skall af be-
hofvet vara påkailad; och härvid yttrar han:
Huruvida meningen (hos utsk. nemligen) är rik-
tig eller falsk, beror på den utsträckning man vill
gifva ät begreppet om en betydligare förändring).
Att förändringar behöfvas, det är något som — ut-
tryckets oegentiighet oafsedd — en hvar medgifver.
Man kan icke blott säga att de behöfvas; man kan
hellre säga, att de alltjemt vidtagas och alltjemt
hafva blifvit vidtagne. Alt som lefyer förändrar
sig, således skolan j mindre, än kyrkan, staten, ve-
tenskapen, konsten. Men det förändrar sig inom sitt
naturliga omfång, inom det område, som dess lifs-
krafter bestämma. Vill man bringa förändringen
längre, så ästadkommer man, allt efter betydenheten
af det yttre våld, som man derföre använder, afbrott,
förvirring, till och med döden.
Vill läsaren söka någon på innevarande. fråga
lämplig tanke i allt detta? Låtom oss försöka.
Till en början hade Hr R. alldeles icke behöft
utsväfva så i det obestämda, som han gjort, rö-
rande vidden och utsträckningen af den betydli-
gare förändring i skolväsendet, som utskottet
föreslagit; ty utsk, har sjelf uppgifvit hvari denna
bestod (t. ex. i Gymnasii sammanslagning med
Nederskola, i införande af ämnesläsning och äm-
nesklasser i stället för rumklasser m. m. efter
Nya Elementarskolans föresyn). TI stället för att
nu anföra hela denna rad af loci communes (att
förändringar behöfvas, medgifver en hvar, — allt
som lefver förändrar sig o. s. v.), hvilka ingen
bestrider, och som ingenting i saken säga, skulle
He RB. här hafva inlåtit sig i undersökning, om
den af utsk. föreslagna förändringen icke i sjelfva
verket är någonting inom skolans naturliga om-
fång och på dess område helt och hållet -befint-
ligt. Ty bevisar den sig vara det, hvilket — Hr
R. ej lärer kunna neka, och hvilket han åtmin-
stone icke hittills med något skäl bestridt — så
faller allt det öfriga i hans anförande till utsk:s
och dess förslags fördel. Mera behöfs icke till
genmäle af hvad Hr R. sagt. Men för öfrigt kan
det — i parenthes taladt — visserligen sättas i
fråga, huruvida icke mången gång tillståndet i
skolan, kyrkan, staten, vetenskapen, konsten ir
sådant, att dessa icke kunna till sann förbättring
ändra sig sjelfva inom deras eget naturliga om-
fång, eller på det område, som deras egna (via
sina tillfällen mycket försvagade eller försämrade)
lifskrafter bestämma; utan att en helsosam om-
vandling måste komma genom inverkan utifrån.
Detta instämmer nära med hvad professor Fries
en gång menade, nemligen att korporåationer al-
drig korrigera sig sjelfva; och otvifvelaktigt kan
Hr RB. för egen del ur kyrkohistorien, för alt icke
tala om den profana eller om konsternas historia,
påminna sig flere tusende fall, som bevisa raka
motsatsen af hvad han sagt. När t. ex. luther-
ska reformationen uppträdde, månne det väl var
den dåvarande kyrkan sjelf som förändrade sig
inom det område, som dess lifskrafter bestämde?
Kan reformationens gigantiska brytning sägas haf-
va skett inom och icke utom den förutvarande
kyrkans eget omfång; då måste väl ock i skol-
verksfrågan en sak, som består i 2 liroverksslags
förening och en annan undervisningsmethods in-
förande, ej vara förskräckligare, än alt också denna
hvälfning kan sägas gå för sig inom skolverket,
och ej utgöra ett utifrån påfördt våld.
Viinse väl, att Hr R. icke skall vara nöjd med
detta; men vi fråga honom på samvete, såsom en
redlig och förnuftig man, om något annat, än hvad
vi sagt, kan följa af hans eget resonnement?
Talaren låtsar sig icke riktigt förstå hvilka
tider utskottet menat, då det säger: vår skolin-
rättning härleder sig från epoker, då kunskaps-
nedlen voro få, då den så kallade klassiska lär-
lomen uteslutande herrskade, och då den allmännal
indervisningen hufvudsakligen afsäg bildandet afl
yrkans tjenaren. Det är knappt trolist, att icke
Ir R: begriper detta; ehuru visserligen alla de
oci communes öfver historien och i synnerhet
nedeltiden, som han på två fintryckta, långa
palter i anledning häraf säger, låta till meningen:
å efter behag uttänja- eller sammandraga sig,! attj:
nan i dem kan inrymma mycket annat; bredvid :
vad utskottet sagt, utan att ändock hafva tagit:
elt. Detta är vanliga förhållandet med allmänna