föräldrar och anförvandter för honom göra uppoff. ringar. Qvinnan deremot, der hon icke lyckas at än giftermålsurnan utdraga en amb eller tern, måst ereda sig på försakelser, ja ofta beroende för hel lifstiden, Det vore väl billigt att åtminstone tillnå. gon del jemna förhållandet, derigenom, att man er gång erkänner den naturliga rättvisans högljuddö kraf, eller qvinnans lika rätt till arf. Beträffande hemmansklyfningen, delade tal. icke de yttrade farhågorne; då man följer rättvisan, har man himler till bundsförvandt, och är det Guds välsignelse som ensam gör huset rikt, så förmår den jemväl att utsprida bergning och välmåga öfver land och rike Tal. tillstyrker bifall till betänkandet. Prosten CARLANDER förklarade sig, då ämnet redan blifvit så vidlyftigt diskuteradt och tiden vore långt framliden, endast vilja i korthet yttra, att han ej ville hoppa på den bräckliga remissplankan, utan för sin del yrkade bestämdt bifall till betänkandet. Doktor BJÖRKMAN ville förklara, att han, rörande detta lagförslag, ännu hyser samma åsigter, som förra riksdagen. En förnyad granskning af de grunder, som förmått Sveriges lagkunnigaste män att vid förslaget till ny civillag antaga lika giftooch arfsrätt med utsträckning af istadarätten, och de skäl, som föranledt H. LagUtskottet att äfven denna riksdag åter föreslå denna förra riksdagen af Rikets Ständer gillade, men af K. M. ej antagna lagförändring, hade t. o. m. allt mera styrkt tai:s öfvertygelse. Gamla sociala, feodalistiska och aristokratiska fördomar få cj hindra lagstiftaren att befrämja det förtryckta qvinnokönets naturliga rätt. Attdenna rätt är grundad i naturen, bevisades, bland annat, af alla fördomsfria och opartiska föräldrars lika stora kärlek till alla sina barn, så söner som dötttar. Qvinnans större värnlöshet och mindre förmåga att sig försörja, intyga tillräckligt hennes behof. Och hvad politiken angår, så instämde tal. med en frejdad talare, som vid denna frågas behandling förra riksdagen inom detta Stånd yttrade: Den politik är den bästa, som grundar sig på rättvisa. Komminister BERGSTRAND: Förevarande ämne är redan pröfvadt på djupet af frejdade och store talare. Det är äfven vidrördt på ytan; och då tiden är så långt framskriden, skulle det vara att pröfva det högv. Ståndets tålamod med återupprepande af ett eller annat af de redan anförda skälen. Att åter tilltro sig framdraga nägot nytt ljus i saken, vore förmätet, hvarföre jag afstår från ordet, sedan jag härmed haft äran tilikännagifva, att jag yrkar bifall till betänkandet, samt att jag protesterar mot återremiss af detsamma, emedan det, i min tanka, vore att sönderbryta hela förslaget, hvartill jag icke vill göra mig skyldig. Doktor ÖDMANN: Jag ämnar ej heller trötta Ståndets tålamod med något längre anförande i ett ämne, som redan blifvit så utförligt afhandladt. Jag vill endast förklara, att jag i denna fråga vidhåller samma åsigter som jag yttrade vid förra riksdagen; och jag skulle beklaga, om frågan, som då efter en kort diskussion utan votering afgjordes, nu skulle fö en annan utgång. Det vore att gå tillbaka, och jag vill så gerna gå framåt.. Doktor WALLIN: Jag vidblifver mina vid sist: riksdagen yttrade åsigter. Jag reserverade mig di mot LagUtskottets betänkande i förevarande ämnt och instämde i herr Lagergrens reservation. Jag gör det äfven nu. Min tanke är, att de grunder, hvarefter jord nu ärfves, äro ganska klokt beräknade Jord ärfves, enligt ännu gällande lag, inom tyvennc af våra egentligen jordbrukande Stånd olika af mar och qvinna; troligen derföre att mannen ensam kar försvara och häfda jord. Qvinnan står derigenom ec i samma förhållande till samhället, som mannen annars stode hon sannolikt sjelf här och försvarade sin rätt.