föräldrar och anförvandter för honom göra uppoff.
ringar. Qvinnan deremot, der hon icke lyckas at
än giftermålsurnan utdraga en amb eller tern, måst
ereda sig på försakelser, ja ofta beroende för hel
lifstiden, Det vore väl billigt att åtminstone tillnå.
gon del jemna förhållandet, derigenom, att man er
gång erkänner den naturliga rättvisans högljuddö
kraf, eller qvinnans lika rätt till arf. Beträffande
hemmansklyfningen, delade tal. icke de yttrade far-
hågorne; då man följer rättvisan, har man himler
till bundsförvandt, och är det Guds välsignelse som
ensam gör huset rikt, så förmår den jemväl att ut-
sprida bergning och välmåga öfver land och rike
Tal. tillstyrker bifall till betänkandet.
Prosten CARLANDER förklarade sig, då ämnet
redan blifvit så vidlyftigt diskuteradt och tiden vore
långt framliden, endast vilja i korthet yttra, att han
ej ville hoppa på den bräckliga remissplankan, utan
för sin del yrkade bestämdt bifall till betänkandet.
Doktor BJÖRKMAN ville förklara, att han, rö-
rande detta lagförslag, ännu hyser samma åsigter,
som förra riksdagen. En förnyad granskning af de
grunder, som förmått Sveriges lagkunnigaste män att
vid förslaget till ny civillag antaga lika gifto- och
arfsrätt med utsträckning af istadarätten, och de
skäl, som föranledt H. LagUtskottet att äfven denna
riksdag åter föreslå denna förra riksdagen af Rikets
Ständer gillade, men af K. M. ej antagna lagförän-
dring, hade t. o. m. allt mera styrkt tai:s öfverty-
gelse. Gamla sociala, feodalistiska och aristokrati-
ska fördomar få cj hindra lagstiftaren att befrämja
det förtryckta qvinnokönets naturliga rätt. Attden-
na rätt är grundad i naturen, bevisades, bland an-
nat, af alla fördomsfria och opartiska föräldrars lika
stora kärlek till alla sina barn, så söner som dött-
tar. Qvinnans större värnlöshet och mindre förmå-
ga att sig försörja, intyga tillräckligt hennes behof.
Och hvad politiken angår, så instämde tal. med en
frejdad talare, som vid denna frågas behandling förra
riksdagen inom detta Stånd yttrade: Den politik är
den bästa, som grundar sig på rättvisa.
Komminister BERGSTRAND: Förevarande äm-
ne är redan pröfvadt på djupet af frejdade och store
talare. Det är äfven vidrördt på ytan; och då ti-
den är så långt framskriden, skulle det vara att pröf-
va det högv. Ståndets tålamod med återupprepande
af ett eller annat af de redan anförda skälen. Att
åter tilltro sig framdraga nägot nytt ljus i saken,
vore förmätet, hvarföre jag afstår från ordet, sedan
jag härmed haft äran tilikännagifva, att jag yrkar
bifall till betänkandet, samt att jag protesterar mot
återremiss af detsamma, emedan det, i min tanka,
vore att sönderbryta hela förslaget, hvartill jag icke
vill göra mig skyldig.
Doktor ÖDMANN: Jag ämnar ej heller trötta
Ståndets tålamod med något längre anförande i ett
ämne, som redan blifvit så utförligt afhandladt. Jag
vill endast förklara, att jag i denna fråga vidhåller
samma åsigter som jag yttrade vid förra riksdagen;
och jag skulle beklaga, om frågan, som då efter en
kort diskussion utan votering afgjordes, nu skulle fö
en annan utgång. Det vore att gå tillbaka, och jag
vill så gerna gå framåt..
Doktor WALLIN: Jag vidblifver mina vid sist:
riksdagen yttrade åsigter. Jag reserverade mig di
mot LagUtskottets betänkande i förevarande ämnt
och instämde i herr Lagergrens reservation. Jag gör
det äfven nu. Min tanke är, att de grunder, hvar-
efter jord nu ärfves, äro ganska klokt beräknade
Jord ärfves, enligt ännu gällande lag, inom tyvennc
af våra egentligen jordbrukande Stånd olika af mar
och qvinna; troligen derföre att mannen ensam kar
försvara och häfda jord. Qvinnan står derigenom ec
i samma förhållande till samhället, som mannen
annars stode hon sannolikt sjelf här och försvarade
sin rätt.