Ivett och rättskänsla begåfvad menniska kan nu
för tiden försöka att här i Sverige bibehålla den
mängd af dödsstraff, som genom en långvarig lag-
tillämpning kommit ur bruk. 4734 trodde man
knappt sextio fall vara nog för dödsstraffens full-
talighet: nu skulle redan trettio vara för mycket.
Så har Svenska folkets tro i denna del på ett år-
hundrade förändrat sig!
Jag anser ej nödigt alt med en mängd lätt till-
gängliga exempel från andra länder öka bevisnin-
gen om tidernas åverkningar på folkens tro. Ju
mer man i verldshistorien betraktar fortgången
af menniskoslägtets utveckling, och ju mer man
deri skönjer en högre ledning, från mörker till
ljus, från våld till rätt, från blodhämnd till för-
bättringsstraff; ju mer klarna de moln, som skym-
ma framtiden, och ju mer bortfaller all misströ-
stan derom, att äfven dödsstraffen en dag — och
den icke alltför långt aflägsen — skola ur lagar-
na utplånas. Jag bekänner, att jag, ifrån den för-
sta stund jag börjat tänka något i denna sak, al-
drig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens
nödvändighet. Jag tror på statens pligt att hylla,
icke den försoningslära, som ropar efter lif för
lif, men den, som vill ingen syndares död, utan
alt hvar och en omvänder sig och lefver. Jag
tror på statens pligt att verka för sin höga be-
stämmelse till slägtets förädling, icke med upp-
fostran för några få, som gifva sig namn af bil-
dade, och med bilor för de andra, som kallas
den råa massan, utan med en lefvande, oskrym-
tad och från mannamån frigjord menniskokärlek
för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet
framskridande seger, icke af det onda, utan af det
goda, i trots af alla reaktionära krafters motstånd.
Jag tror deremot icke på skriket om vådorna af
den närvarande tidens så kallade filantropiska
syftning, emedan jag märker i denna syftning en
flägt af den anda, som arbetar på mensklighetens
förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga
på hufvud eller hjerta hos den, som kan håna
eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer,
bland många flera allt mer och mer uttalade tvif-
velsmål om den ofelbara förträffligheten i hvarje
qvarlefva från en förgången tid, också det om
dödsstraffens ovilkorliga nödvändighet. Min in-
nerliga öfvertygelse är, att i samma mån som sta-
terna, under medvetande af sitt rätta mål, fortgå
på den äkta humanitetens bana, d. v. s. i samma
mån som de christnas, i detta ords stora och
sanna betydelse; i samma mån skola alla straff,
som kräfva, icke menniskors förbättring, utan
menniskors blod, blifva en styggelse äfven på Jor-
den. Med denna öfvertygelse går jag i grafven,
fullt förvissad, att dödsstraffen icke, i något sam-
hälle med verklig kultur, skola ett halft sekel
öfverlefva mig.
Men så fast min tro i denna del är, har jag
likväl icke den förmätenheten att vilja göra den.
till lag för andra. Då mängden af mina lands-
män, så vidt jag haft tillfälle att inhemta, anser
dödsstraffen för alldeles nödvändiga i närvarande
tid, har jag icke vågat på min enskilda öfverty-
gelse grunda ett förslag till uteslutande af dessa
straff ur den nya lag, som nu är i fråga. 1 det
tidehvarf, då 1734 års lag författades, lefde tvif-
velsutan många, som ej trodde på trolldom; men
de fogade sig efter det rådande begreppet, vil
vetande, att så länge folket bäfvade för att bli
förtrolladt, det hade varit lika obetänksamt, som
fruktlöst, att icke å den fasaväckande så kallade
lgerningen sätta det straff, som lugnade de för-
skräcktas inbillning.
Så tänker jag nu om dödsstraffet. Jag anser
let hvarken kunna eller böra i denna stund ute-
lutas ur lagen; men jag är säker, att det i til-
ämpningen, allt efter som begreppen äfven här-
ti hunnit ljusna, skall under en kommande tid,
ikasom det gjort under den förflutna, mer och
ner gå ur bruk, tilldess det kan, jemväl ur la-
en, alldeles försvinna. För att förbereda och
itta denna öfvergång, ville jag tillstyrka, att straf-.
et tills vidare utsattes alternatift för de svåraste
rotten; till utförande hvaraf jag får afgilva föl-!
unde förslag:
På alla de ställen, der det i straffbestämmel-
erna heter: ,miste lifvet, sättes: miste lifvet,
ler straffes med fängelse ä första gradp.
beössbskngin rer