låta mig i tvist om det, som skulle kunna få
namn af dödsstraffens filosofi, emedan jag ogerna
famlar efter filosofiska grunder der de ej finnas,
och emedan saken ej beror på det ena eller det
andra af de lärosystemer, som för en längre eller
kortare stund kämpa om öfvervigten. Jag är
alldeles ense både med dem, som påstå, alt om
det är samhällets pligt, att verkställa dödsstraff,
detta också är samhällets rättighet, och med dem,
som förklara dödsstraffen för rättmätiga under
förutsättning att de äro nödvändiga. Dessa satser,
uttryckande i olika ord en och samma mening,
äro klara som dagen, och skulle ej tåla den rin-
gaste motsägelse, om de icke förutsatte, såsom
gilvet, just hvad som skulle bevisas. Rättigheten
förutsätter pligten, och pligten förutsätter nöd-
vändigheten; men sjelfva den nöd, som skall
gifva staten makt att utöfva dråp under namn
af straff, liknar deri allt annat nödvärn, att den
icke kan godkännas utan bevis. Hittills har dock
icke, mig vetterligen, en sådan nödvändighet blif-
vit med någon, för den fördomsfria pröfningen
fullt tillfredställande bevisning ådagalagd; och en
så beskaffad bevisning lärer ock hädanefter —
och för alltid — komma att saknas. Man anta-
ger nödvändigheten af dödsstraff, derföre att man
tror på denna nödvändighet. Det är således tron
allena, som äfven här skall göra tillfyllest.
Nu är det likväl icke så med hvar och en tro,
som med hvar och en sanning, att den består i
evighet. Af tron gilves många slag och den är
underkastad hvarjehanda omvexlingar, så att hvad
den ena tiden varit tro, kan en annan tid vara
vantro eller vidskepelse. Härom lemna alla län-
ders lagar i afseende på dödsstraffen de ymniga-
ste vittnesbörd.
Jag behölver ej omtala, huru tänkesätten för-
ändrat sig i fråga om verkställandet af dessa straf.
Det är en känd sak, att man numera icke an-
stränger uppfinningsgåfvan, såsom man fordom
gjorde, för att, genom dödsstraffens utstofferande
med allt upptänkligt prål af grymhet, liksom i
en ram af filigramsarbete, efter tidens smak in-
fatta tron på deras nödvändighet. Jag vill blott
antyda såsom en osviklig mätare på den alltjemnt
aftagande styrkan i denna tro, den betydliga minsk-
ning i antal, som dödsstraffen tid efter annan
undergått.
För att utifrån hemta exempel, må jag nämna
England, hvars lagstiftning kanske mest af alla
närmat sig den Drakoniska, i slöseri med döde-
straff. På 4760:talet, då Blackstone först gaf ut
sina kommentarier, var detta straff stadgadt för
ell hundrade sextio serskilda gerningar, dem man,
efter godtycke och under hänförelsen af det för
tiden rådande afskräckelsesystemet (terrorismen),
hade gjort till lifssaker. Tron på dödsstraffets
nödvändighet var så fast, att samma straff, långt
ifrån att inskränkas, immerfort utvidgades till nya
fall. Det fordrades män, så renhjertade, så ibhär-
diga och så allmänt aktade, som en Romilly och
Mackintosh, för att skaka denna rysliga slagtare-
tro; och det var först på 1820:talet, som hr Peel,
tillegnande sig de förres arbete och ära, ste3 fram
och ge.somdref de parlamentsakter, som afskaffade
dödsstraffet för en mängd brott, hvilka dermed
förut varit belagda. Sedan har menskligheten
mer och mer tagit ut sin rätt; och för när-
varande finnas i England knapt tjugo fall, der
dödsstraff eger tillämpning. Det märkvärdigaste
är, att antalet af de brott, för hvilka detta straff
blifvit afskaffadt, ej tilltagit, utan betydligen min-
skats, och att man numera icke tviflar på döds-
straffets fullkomliga umbärlighet för dessa brott.
Så har Engelska folkets tro, på mindre än ett
århundrade, i denna del förändrat sig!
Afven i Sverige tänker man nu helt annor-
lunda om dödsstraffens nödvändighet, än man
tänkte för hundrade år sedan. 4734 var det
Svenska folkets allmänna tro, att man ej kun-
de vara säker mot trolldom, om icke detta,
för den tiden förfärliga brott straffades med
döden. Men vantron öfvergick här, såsom den!
semenligen gör, till otro; och redan 4779 vågade 1
J
nan ur lagen utstryka hela stadgandet om troll-
lom och lemna detta, förut så förskräckliga brott
lldeles ostraffadt. De dödsstraff, som i 173415
lessa har det varit blott en ringa del, som un-
ler de sista femtio åren gått i verkställighet.
Man lärer ej med skäl kunna förebrå Lagbered-
ingen att, i det förslag till strafflag som nu blif-
it utarbetadt, hafva varit alltför sparsam med
lödsstraff; — och likväl belägger 41734 års lag h
ned sådant straff mer än trettio brott, för hvilka!q
et icka 3 datta förslag finnes tcsatt Inoen medl