låta mig i tvist om det, som skulle kunna få namn af dödsstraffens filosofi, emedan jag ogerna famlar efter filosofiska grunder der de ej finnas, och emedan saken ej beror på det ena eller det andra af de lärosystemer, som för en längre eller kortare stund kämpa om öfvervigten. Jag är alldeles ense både med dem, som påstå, alt om det är samhällets pligt, att verkställa dödsstraff, detta också är samhällets rättighet, och med dem, som förklara dödsstraffen för rättmätiga under förutsättning att de äro nödvändiga. Dessa satser, uttryckande i olika ord en och samma mening, äro klara som dagen, och skulle ej tåla den ringaste motsägelse, om de icke förutsatte, såsom gilvet, just hvad som skulle bevisas. Rättigheten förutsätter pligten, och pligten förutsätter nödvändigheten; men sjelfva den nöd, som skall gifva staten makt att utöfva dråp under namn af straff, liknar deri allt annat nödvärn, att den icke kan godkännas utan bevis. Hittills har dock icke, mig vetterligen, en sådan nödvändighet blifvit med någon, för den fördomsfria pröfningen fullt tillfredställande bevisning ådagalagd; och en så beskaffad bevisning lärer ock hädanefter — och för alltid — komma att saknas. Man antager nödvändigheten af dödsstraff, derföre att man tror på denna nödvändighet. Det är således tron allena, som äfven här skall göra tillfyllest. Nu är det likväl icke så med hvar och en tro, som med hvar och en sanning, att den består i evighet. Af tron gilves många slag och den är underkastad hvarjehanda omvexlingar, så att hvad den ena tiden varit tro, kan en annan tid vara vantro eller vidskepelse. Härom lemna alla länders lagar i afseende på dödsstraffen de ymnigaste vittnesbörd. Jag behölver ej omtala, huru tänkesätten förändrat sig i fråga om verkställandet af dessa straf. Det är en känd sak, att man numera icke anstränger uppfinningsgåfvan, såsom man fordom gjorde, för att, genom dödsstraffens utstofferande med allt upptänkligt prål af grymhet, liksom i en ram af filigramsarbete, efter tidens smak infatta tron på deras nödvändighet. Jag vill blott antyda såsom en osviklig mätare på den alltjemnt aftagande styrkan i denna tro, den betydliga minskning i antal, som dödsstraffen tid efter annan undergått. För att utifrån hemta exempel, må jag nämna England, hvars lagstiftning kanske mest af alla närmat sig den Drakoniska, i slöseri med dödestraff. På 4760:talet, då Blackstone först gaf ut sina kommentarier, var detta straff stadgadt för ell hundrade sextio serskilda gerningar, dem man, efter godtycke och under hänförelsen af det för tiden rådande afskräckelsesystemet (terrorismen), hade gjort till lifssaker. Tron på dödsstraffets nödvändighet var så fast, att samma straff, långt ifrån att inskränkas, immerfort utvidgades till nya fall. Det fordrades män, så renhjertade, så ibhärdiga och så allmänt aktade, som en Romilly och Mackintosh, för att skaka denna rysliga slagtaretro; och det var först på 1820:talet, som hr Peel, tillegnande sig de förres arbete och ära, ste3 fram och ge.somdref de parlamentsakter, som afskaffade dödsstraffet för en mängd brott, hvilka dermed förut varit belagda. Sedan har menskligheten mer och mer tagit ut sin rätt; och för närvarande finnas i England knapt tjugo fall, der dödsstraff eger tillämpning. Det märkvärdigaste är, att antalet af de brott, för hvilka detta straff blifvit afskaffadt, ej tilltagit, utan betydligen minskats, och att man numera icke tviflar på dödsstraffets fullkomliga umbärlighet för dessa brott. Så har Engelska folkets tro, på mindre än ett århundrade, i denna del förändrat sig! Afven i Sverige tänker man nu helt annorlunda om dödsstraffens nödvändighet, än man tänkte för hundrade år sedan. 4734 var det Svenska folkets allmänna tro, att man ej kunde vara säker mot trolldom, om icke detta, för den tiden förfärliga brott straffades med döden. Men vantron öfvergick här, såsom den! semenligen gör, till otro; och redan 4779 vågade 1 J nan ur lagen utstryka hela stadgandet om trolllom och lemna detta, förut så förskräckliga brott lldeles ostraffadt. De dödsstraff, som i 173415 lessa har det varit blott en ringa del, som unler de sista femtio åren gått i verkställighet. Man lärer ej med skäl kunna förebrå Lagberedingen att, i det förslag till strafflag som nu blifit utarbetadt, hafva varit alltför sparsam med lödsstraff; — och likväl belägger 41734 års lag h ned sådant straff mer än trettio brott, för hvilka!q et icka 3 datta förslag finnes tcsatt Inoen medl