, Jangeläget att tyda — och med synnerlig belåten het höra folket tyda — ett afslag å de tre Stån dens beslut såsom en undfallenhet för protesten en fruktan för att göra det adeliga interesset emot ,leller en benägenhet att ställa sig väl hos dett slinteresse, att smeka detsamma och söka sitt stö sIder. Vida mera än att anses hafva haft rätt -Iskall det smickra adelen att anses hafva fått et tInytt bevis på att vara de verkliga herrarna, så fisom den af fordno varit hafver. Att en och annan -Jja mängden, af dem, som enligt grundlagen stå tIspetsen för ärenderna, är adelig, men i täfla .Imed ofrälse, det smakar icke hälften så ljufligt tsom att Slåndet såsom sådant har — eller anse hafva, hvilket i denna fråga kommer på ett u -)— sitt gamla kollektiva anseende och öfverta: 1 Iqvar; och att upplifva denna tro fanns i närva , rande stund icke ett bättre medel än det påhit -Itade att ställa en civillagsfråga på spetsen oci låta henne, föreställa en vital privilegiifråga, nem , ligen under den förutsättning, att regeringen icke skulle våga besluta emot protesten., Sa —— I — Sjelfva den annars icke politiske Figardc t yttrar sig i JM 8, i sitt maner, om den sista akten på riddarhuset. Man vet att Figaro, alltsedan Beaumarchaiss tid, icke är någon utomor: dentlig beundrare af blodsanspråken i och för sig. Så här lyda dessa betraktelser: Det lifligaste samtalsämne, under loppet af nästlidna vecka, har varit riddarhusets högst egendom I liga demonstration, med afseende å lika arfsrätten -I Figaro har visst ingenting på det politiska stridsfäl tet att göra: men då han ser sådana stora humori Ister och barberare, som Hrr Hartmansdorff, PalmIstjerna, Björnstjerna m. fi. framrycka med sina gi gantiska tvålkakor och rakknifvar, för att tilltvåle Toch tillraspa ingenting mindre än sjelfva civillagen I då känner han sig af sitt kall såsom barberare uppI manad att vara med i leken å hela det täcka könets I vägnar. — Har det då verkligen kommit derhän, att hvarje fråga, som icke behagar den stora riddarhusmajoriteten, genast skall stämplas till privilegiifråga för att på detta sätt kunna bortspelas ur den konstitutionella formen? Kan man ej, till följe deraf, med skäl påstå, att det är från riddarhusets bänkar revolutionen börjat? — Men, till tröst för samhället, är det blott på ett rasande sätt en ruin kan revaltera, och riskabelt blir det alltid för dem, som makten hafva, att understödja en dylik ruin, ty hur lätt kan man ej hitta på att följa med i grushögarne! Denna fråga blir sålunda för regeringen en lifsfråga; och tror denna sig kunna gå på sidan genom visliga ajourneringar, så bedrager den sig. Figaro kan för öfrigt omöjligt inse, hvad nytta riddarhuset har af ifrågavarande demonstration. Finns det en rik fröken, nog har adelsmannen optionsrätt; nog blir det han, som i första hugget lägger vantarna på henne. Finns det en fattig fröken — och nog finnes det sådana — så blir den ofrälse älskaren visst inte rikare derför att hans adliga brud har rättigheten att ärfva hälften af en qvarlåtenskap, som fanns till — för 46 anor sedan. Men saken har äfven en annan sida. Figaro anser det rent af oridderligt handladt afriddarhuset att så behandla sina damer och förespår derföre inom de adliga husen ett rysligt vapenbrak emellan vapensköldarne och kastrull-locken. Ty hur mycket af det qvinligas område har ej adelsmannen inkräktat, utan att hafva gifvit den minsta ersättning i stället? Vi tala ej om lättheien att förkyla sig, som välbornen troget delat med välbornan. Men, svara O0ss uppriktigt: finns det någon enda fröken-slöjd, som ej adelsmannen usurperat? — Ingalunda. Konsten att sy i båge, sticka strumpor (dessa icke ailtid af silke), fälla näsdukar och — Gud förlåte oss! — vi hade så när sagt: grädda pannkakor — allt kan adelsmannen på sina fem fingrar, allt har han tagit från sina systrar inom ståndet. Hvarföre vill han ej då, oegennyttigt och tacksamt, lära dem tillbaka konsten att förstöra pengar? Tror han väl att den sköna deruti skall öfverträffa den sköne? — För ingen del. I den lilla frökens stramaljerade ridikyl ligga helt säkert kontanterna mera trygga, än i sina plånböcker utanpå kavaljerarnas hjertan — dessa hjertan, så tillgängliga för champagnekorkens smällar och tärningarnes klang. — Hvad blir nu föjlden? — Adelsmannen blir ruinerad, och den stackars fröken blir det äfven. Hvad skall hon då taga sig till? Griparna, ox-, björnoch lejonhufyuna, som stråla på vapensköldarna, kan hon, för att lifnära sig, omöjligt steka, koka och griljera. Vill hon nu inte stoppa korf eller göra köttbullar — rysliga perspektiver för en blåögd blick, som endast dansat emellan Lindblads sånger och franska parlören — så mäste hon ju kasta sig hel och kållen i de ofrälses armar och se sin sekelbevarade börd gastkramas af sådana namn som Berglund, Lundberg 0. s. v. Hennes borgerliga lott skall bli att hjelpa mannen sy västar, spinna becktråd och — hvem vet? — kanske portionera ut slarfsylta och kålrötter åt sotiga kunder. Och hvad blir, å andra sidan, de adlige kavaljerernas lott? Jo, och med afseende jemväl derå, att de ofrälse rika flickorna säkert på en gång måste taga slut, hela ståndet skall, i brist af mödrar, stanna i marvattnet, eller, för att tala mindre anstötligt, alldeles dö ut; jorden blir en ofrälse jord och hela menskligheten återgå till den enfaldiga och enformiga tid, då den simpla landtbonden Adam och hans tarfliga hustru Eva Gudsdotter lefde af äpplen och stickelbär i paradiset. or I I a 5 Å — Hr Crusenstolpe har författat Carl XIV och Svenskarne, nya romantiska tidsbilder, och biÅragar äftan mad an rAarman 4ill Nannini nesala An?