, Jangeläget att tyda — och med synnerlig belåten
het höra folket tyda — ett afslag å de tre Stån
dens beslut såsom en undfallenhet för protesten
en fruktan för att göra det adeliga interesset emot
,leller en benägenhet att ställa sig väl hos dett
slinteresse, att smeka detsamma och söka sitt stö
sIder. Vida mera än att anses hafva haft rätt
-Iskall det smickra adelen att anses hafva fått et
tInytt bevis på att vara de verkliga herrarna, så
fisom den af fordno varit hafver. Att en och annan
-Jja mängden, af dem, som enligt grundlagen stå
tIspetsen för ärenderna, är adelig, men i täfla
.Imed ofrälse, det smakar icke hälften så ljufligt
tsom att Slåndet såsom sådant har — eller anse
hafva, hvilket i denna fråga kommer på ett u
-)— sitt gamla kollektiva anseende och öfverta:
1 Iqvar; och att upplifva denna tro fanns i närva
, rande stund icke ett bättre medel än det påhit
-Itade att ställa en civillagsfråga på spetsen oci
- låta henne, föreställa en vital privilegiifråga, nem
, ligen under den förutsättning, att regeringen icke
- skulle våga besluta emot protesten.,
Sa ——
I — Sjelfva den annars icke politiske Figardc
t yttrar sig i JM 8, i sitt maner, om den sista ak-
ten på riddarhuset. Man vet att Figaro, alltse-
dan Beaumarchaiss tid, icke är någon utomor:
dentlig beundrare af blodsanspråken i och för
sig. Så här lyda dessa betraktelser:
Det lifligaste samtalsämne, under loppet af näst-
lidna vecka, har varit riddarhusets högst egendom
I liga demonstration, med afseende å lika arfsrätten
-I Figaro har visst ingenting på det politiska stridsfäl
tet att göra: men då han ser sådana stora humori
Ister och barberare, som Hrr Hartmansdorff, Palm-
Istjerna, Björnstjerna m. fi. framrycka med sina gi
gantiska tvålkakor och rakknifvar, för att tilltvåle
Toch tillraspa ingenting mindre än sjelfva civillagen
I då känner han sig af sitt kall såsom barberare upp-
I manad att vara med i leken å hela det täcka könets
I vägnar. — Har det då verkligen kommit derhän, att
hvarje fråga, som icke behagar den stora riddarhus-
majoriteten, genast skall stämplas till privilegiifråga
för att på detta sätt kunna bortspelas ur den kon-
stitutionella formen? Kan man ej, till följe deraf,
med skäl påstå, att det är från riddarhusets bänkar
revolutionen börjat? — Men, till tröst för samhäl-
let, är det blott på ett rasande sätt en ruin kan re-
valtera, och riskabelt blir det alltid för dem, som
makten hafva, att understödja en dylik ruin, ty hur
lätt kan man ej hitta på att följa med i grushögarne!
Denna fråga blir sålunda för regeringen en lifsfråga;
och tror denna sig kunna gå på sidan genom visliga
ajourneringar, så bedrager den sig.
Figaro kan för öfrigt omöjligt inse, hvad nytta
riddarhuset har af ifrågavarande demonstration. Finns
det en rik fröken, nog har adelsmannen optionsrätt;
nog blir det han, som i första hugget lägger van-
tarna på henne. Finns det en fattig fröken — och
nog finnes det sådana — så blir den ofrälse älska-
ren visst inte rikare derför att hans adliga brud har
rättigheten att ärfva hälften af en qvarlåtenskap,
som fanns till — för 46 anor sedan.
Men saken har äfven en annan sida. Figaro an-
ser det rent af oridderligt handladt afriddarhuset att
så behandla sina damer och förespår derföre inom
de adliga husen ett rysligt vapenbrak emellan vapen-
sköldarne och kastrull-locken. Ty hur mycket af det
qvinligas område har ej adelsmannen inkräktat, utan
att hafva gifvit den minsta ersättning i stället? Vi
tala ej om lättheien att förkyla sig, som välbornen
troget delat med välbornan. Men, svara O0ss upp-
riktigt: finns det någon enda fröken-slöjd, som ej
adelsmannen usurperat? — Ingalunda. Konsten att
sy i båge, sticka strumpor (dessa icke ailtid af silke),
fälla näsdukar och — Gud förlåte oss! — vi hade
så när sagt: grädda pannkakor — allt kan adelsman-
nen på sina fem fingrar, allt har han tagit från sina
systrar inom ståndet. Hvarföre vill han ej då, oegen-
nyttigt och tacksamt, lära dem tillbaka konsten att
förstöra pengar? Tror han väl att den sköna deruti
skall öfverträffa den sköne? — För ingen del. I
den lilla frökens stramaljerade ridikyl ligga helt sä-
kert kontanterna mera trygga, än i sina plånböcker
utanpå kavaljerarnas hjertan — dessa hjertan, så
tillgängliga för champagnekorkens smällar och tär-
ningarnes klang. — Hvad blir nu föjlden? — Adels-
mannen blir ruinerad, och den stackars fröken blir
det äfven. Hvad skall hon då taga sig till? Gri-
parna, ox-, björn- och lejonhufyuna, som stråla på
vapensköldarna, kan hon, för att lifnära sig, omöj-
ligt steka, koka och griljera. Vill hon nu inte stoppa
korf eller göra köttbullar — rysliga perspektiver för
en blåögd blick, som endast dansat emellan Lind-
blads sånger och franska parlören — så mäste hon
ju kasta sig hel och kållen i de ofrälses armar och
se sin sekelbevarade börd gastkramas af sådana namn
som Berglund, Lundberg 0. s. v. Hennes borger-
liga lott skall bli att hjelpa mannen sy västar, spinna
becktråd och — hvem vet? — kanske portionera ut
slarfsylta och kålrötter åt sotiga kunder. Och hvad
blir, å andra sidan, de adlige kavaljerernas lott?
Jo, och med afseende jemväl derå, att de ofrälse rika
flickorna säkert på en gång måste taga slut, hela
ståndet skall, i brist af mödrar, stanna i marvattnet,
eller, för att tala mindre anstötligt, alldeles dö ut;
jorden blir en ofrälse jord och hela menskligheten
återgå till den enfaldiga och enformiga tid, då den
simpla landtbonden Adam och hans tarfliga hustru
Eva Gudsdotter lefde af äpplen och stickelbär i pa-
radiset.
or
I
I
a
5
Å
— Hr Crusenstolpe har författat Carl XIV
och Svenskarne, nya romantiska tidsbilder, och bi-
Åragar äftan mad an rAarman 4ill Nannini nesala An?