Det anar oss, att Adelen här utkastat en gni-
sta, hvaraf en brand kan uppstå, som han sedan
icke förmår styra. Tror man, att de riksstånd,
som ifrigt yrkat den nu gällande lagens upphäf-
vande, skola med händerna i kors och med kri-
stelig resignation underkasta sig, hvad ett stånd,
i högmodsyrsel — vi säga ordet rent ut — be-
hagar företaga sig? Och om nu de stånden upp-
taga frågan och besluta en kontrademonstration,
såsom deras fullkomliga rätt är, huru skall det
då sluta? Hvem skall slita tvisten?
På dessa frågor kunna vi sannerligen ingen
ting annat svara, än att om förhållanden och
tänkesätt och mod vore så beskaffade, som de
mången gång varit och kanske äfven framdeles
någon gång kunna blifva, så kunde vederbörande
hafva spelat sig sjelfva ett fult spratt och med
ett enda drag frambragt, hvad de i somras äfla-
des och svettades och sofisticerade och reste hit
för att hindra. Om det skulle hända, att ett par
stånd, för att icke tala om tre, afgåfve en mot-
protest och sade: den olika arfsrätten är icke
privilegifråga, så funnes ju ingen, som kunde
lagligen slita tvisten; men sliten måste han blifva,
ty ett sådant käbbel, ett sådant stretande kan
icke fortfara. Det är nemligen gifvet, att om
det en gång lyckades att genom dylika företag
förlama representationens beslutandemakt, så skulle
smaken för dem vexa; och man kunde icke veta
hvar det komme att stadna, eller hvilka lagar
och författningar, ja till och med sedvanor, icke
skulle en vacker dag förklaras vara af privilegii-
natur, så att man kunde när som häldst hugga
in med 444 I och säga: ,stopp! J ägen icke
röra vid den sakenb Den rätt, som hvarje sär-
skilt stånd äger att i grundlags-frågor hämma
alla de öfrigas verksamhet, skulle kunna utsträc-
kas till ganska mycket, genom ett godtyckligt
vädjande till bemälde paragraf, så snart det ena
ståndet funne det obehagligt att underkasta sig
de öfrigas vilja.
Vinterbladet fortsätter härefter och forskar hvad
som hos förslagets upphofsmän kan hafva utgjort
den innersta tankan:
pFör att svara härpå, torde man böra eftersinna
några af sednare Uders företeelser. En bland de
mest i ögonen fallande är tonen i det adeliga in-
teressets tidningar. Ingenting har varit dem an-
gelägnare än att yrka, det regeringen måtte fatta
sitt parti, gå ifrån sin neutralitet, decidera sig
för hvem hon ville hafva till anhängare. I de
organernas mun ville detta blott säga: vi äro otå-
lige att få veta, om vårt välde är slut, och om en
regering 1 Sverige skall våga uppträda oberoende
af oss. — Regeringen förrådde ingen lust att låta
aflocka sig en sådan trosbekännelse eller att ,visa
flagg,, som man säger, åtminstone icke att genom
någon stor manöver eller eklatant handling oåter-
kalleligen skilja sig från den ene och fastgöra sig
vid den andre. Kanske var detta också rätt väl
betänki, innan partiernas styrka, eller ens deras
syftning var till fullo utrönt; och ju mera man
öfverväger saken, desto mera torde man inse, att
det kunde hafva varit rätt betänkligt att genast
och ovilkorligt lyssna till de ifriga uppmaningarna
att förklara sig).
Och väntan blef det gamla blod för lång; ko-
ryfeerne tänkte: man måste hitta på något medel
att tvinga fram en förklaring, ett val. Medlet!
fans ganska rigtigt uti frågan om arfslagen ; ochl
hr v. Hartmansdorff åtog sig benäget att bear-
beta det till användbarhet. Tillstå måste man,
att det icke utan fiftighet är verkställdt. Prote-
sten, rimlig eller orimlig, med chance eller utan
chance, flyttade regeringens beslut i en lagfråga
in på politikens område; ocly sedan protesten är
ingifven, kan Konungen visserligen i alla fall uttala
de orden: jag bifaller (eller afslår) den af Rikets
Ständer beslutha förändringeni den och den para-
grafen al allmänna lagen; men dessa ord skolaalltid
tydas såsom innehållande den mening: jag förklarar
mig för anhängare af, eller afvog emot adelsväl-
det. Om de tre ståndens beslut sanktioneras, så
tages detta icke vidare såsom blott ett uttryck af
regeringens, på legislaliva grunder stödda öfver-
tygelse om nyttan eller skadligheten af en prin-
cip i civillagstiftning, utan såsom intagande af en
fiendtlig ställning till Adelen. Denne måste, om
han är konseqvent, anse sina fri- och rättigheter
trampade under fötterna, sedan han en gång för-
klarat frågan för privilegifråga. Om deremot de
tre Ståndens beslut förkastas, då skall Adelen anse
sig berättigad att säga: si vår protest är erkänd
såsom grundad och gällande. Huru än ordalagen
i afslaget lyda, så skola alltid privilegii-förfäk-
tarne i alla fall antaga andemeningen vara den
och ingen annan. De skola triumfera, och det
icke blott öfver en seger i en särskild menings-
strid, utan öfver en seger i det hela, öfver att
det lyckats att locka — eller skrämma, lika godt
— regeringen på sin sida i allo.
Det betänkligaste är, i detta fall, att icke blott
protestanterne sjelfve tyda saken så, utan att
ungefär dylika tankar äfven uppstå hos nationen.
Denna har en tradition som aldrig kunnat modi-
fieras af tiden och händelserna: herrarne äro skuld
till hvad som händer, d. v. s. herrarne förstå
alltid, på ett eller annat sätt, att bemägtiga sig
inflytandet och i sjelfva verket utöfva Konunga-
magten. Men med ordet herrarnav lärer folket
sig knappast någonsin att förstå annat än de ade-
liga herrarna, dem de vant sig att betrakta så-g
som oskiljaktiga från thronen. Grundlagens me-Ja
nings med änsvarioa rådoilvaren. äfvancsam cad tt
- mm VN gl AA ON -—- 4 — AA -—-— AN —O—O—O—O
-— -— Jat Mt AA AA OA
Ö-A - 03 - p- —- -— AA -— och