Det anar oss, att Adelen här utkastat en gnista, hvaraf en brand kan uppstå, som han sedan icke förmår styra. Tror man, att de riksstånd, som ifrigt yrkat den nu gällande lagens upphäfvande, skola med händerna i kors och med kristelig resignation underkasta sig, hvad ett stånd, i högmodsyrsel — vi säga ordet rent ut — behagar företaga sig? Och om nu de stånden upptaga frågan och besluta en kontrademonstration, såsom deras fullkomliga rätt är, huru skall det då sluta? Hvem skall slita tvisten? På dessa frågor kunna vi sannerligen ingen ting annat svara, än att om förhållanden och tänkesätt och mod vore så beskaffade, som de mången gång varit och kanske äfven framdeles någon gång kunna blifva, så kunde vederbörande hafva spelat sig sjelfva ett fult spratt och med ett enda drag frambragt, hvad de i somras äflades och svettades och sofisticerade och reste hit för att hindra. Om det skulle hända, att ett par stånd, för att icke tala om tre, afgåfve en motprotest och sade: den olika arfsrätten är icke privilegifråga, så funnes ju ingen, som kunde lagligen slita tvisten; men sliten måste han blifva, ty ett sådant käbbel, ett sådant stretande kan icke fortfara. Det är nemligen gifvet, att om det en gång lyckades att genom dylika företag förlama representationens beslutandemakt, så skulle smaken för dem vexa; och man kunde icke veta hvar det komme att stadna, eller hvilka lagar och författningar, ja till och med sedvanor, icke skulle en vacker dag förklaras vara af privilegiinatur, så att man kunde när som häldst hugga in med 444 I och säga: ,stopp! J ägen icke röra vid den sakenb Den rätt, som hvarje särskilt stånd äger att i grundlags-frågor hämma alla de öfrigas verksamhet, skulle kunna utsträckas till ganska mycket, genom ett godtyckligt vädjande till bemälde paragraf, så snart det ena ståndet funne det obehagligt att underkasta sig de öfrigas vilja. Vinterbladet fortsätter härefter och forskar hvad som hos förslagets upphofsmän kan hafva utgjort den innersta tankan: pFör att svara härpå, torde man böra eftersinna några af sednare Uders företeelser. En bland de mest i ögonen fallande är tonen i det adeliga interessets tidningar. Ingenting har varit dem angelägnare än att yrka, det regeringen måtte fatta sitt parti, gå ifrån sin neutralitet, decidera sig för hvem hon ville hafva till anhängare. I de organernas mun ville detta blott säga: vi äro otålige att få veta, om vårt välde är slut, och om en regering 1 Sverige skall våga uppträda oberoende af oss. — Regeringen förrådde ingen lust att låta aflocka sig en sådan trosbekännelse eller att ,visa flagg,, som man säger, åtminstone icke att genom någon stor manöver eller eklatant handling oåterkalleligen skilja sig från den ene och fastgöra sig vid den andre. Kanske var detta också rätt väl betänki, innan partiernas styrka, eller ens deras syftning var till fullo utrönt; och ju mera man öfverväger saken, desto mera torde man inse, att det kunde hafva varit rätt betänkligt att genast och ovilkorligt lyssna till de ifriga uppmaningarna att förklara sig). Och väntan blef det gamla blod för lång; koryfeerne tänkte: man måste hitta på något medel att tvinga fram en förklaring, ett val. Medlet! fans ganska rigtigt uti frågan om arfslagen ; ochl hr v. Hartmansdorff åtog sig benäget att bearbeta det till användbarhet. Tillstå måste man, att det icke utan fiftighet är verkställdt. Protesten, rimlig eller orimlig, med chance eller utan chance, flyttade regeringens beslut i en lagfråga in på politikens område; ocly sedan protesten är ingifven, kan Konungen visserligen i alla fall uttala de orden: jag bifaller (eller afslår) den af Rikets Ständer beslutha förändringeni den och den paragrafen al allmänna lagen; men dessa ord skolaalltid tydas såsom innehållande den mening: jag förklarar mig för anhängare af, eller afvog emot adelsväldet. Om de tre ståndens beslut sanktioneras, så tages detta icke vidare såsom blott ett uttryck af regeringens, på legislaliva grunder stödda öfvertygelse om nyttan eller skadligheten af en princip i civillagstiftning, utan såsom intagande af en fiendtlig ställning till Adelen. Denne måste, om han är konseqvent, anse sina frioch rättigheter trampade under fötterna, sedan han en gång förklarat frågan för privilegifråga. Om deremot de tre Ståndens beslut förkastas, då skall Adelen anse sig berättigad att säga: si vår protest är erkänd såsom grundad och gällande. Huru än ordalagen i afslaget lyda, så skola alltid privilegii-förfäktarne i alla fall antaga andemeningen vara den och ingen annan. De skola triumfera, och det icke blott öfver en seger i en särskild meningsstrid, utan öfver en seger i det hela, öfver att det lyckats att locka — eller skrämma, lika godt — regeringen på sin sida i allo. Det betänkligaste är, i detta fall, att icke blott protestanterne sjelfve tyda saken så, utan att ungefär dylika tankar äfven uppstå hos nationen. Denna har en tradition som aldrig kunnat modifieras af tiden och händelserna: herrarne äro skuld till hvad som händer, d. v. s. herrarne förstå alltid, på ett eller annat sätt, att bemägtiga sig inflytandet och i sjelfva verket utöfva Konungamagten. Men med ordet herrarnav lärer folket sig knappast någonsin att förstå annat än de adeliga herrarna, dem de vant sig att betrakta så-g som oskiljaktiga från thronen. Grundlagens me-Ja nings med änsvarioa rådoilvaren. äfvancsam cad tt mm VN gl AA ON -—4 — AA -—-— AN —O—O—O—O -— -— Jat Mt AA AA OA Ö-A 03 p—-— AA -— och