Då emediertid omsorgen för borgenärs rätt fordrat,
att den ej, genom obehöriga anspråk, en längre tid
uppehälles, synes den, som vill undantaga godset,
jemväl vara pligtig att, inom viss tid, saken vid dom-
stol anhängiggöra; och som den, hvilken ti! gäldenä-.
ren anförtrott sina tillhörigheter, ställt sig i beroende
af hans redlighet, måste det äfven ankomma på gäl-
denären, derest någon egare till; egendomen vid ut-
mätningstillfället icke sjelf sig anmäler, utan gälde-
nären söker visa, att godset bör för en frimmandes
räkning undantagas, att om utmätningen underrätta
den sistnämnde, för sakens instämning inom stadgad:
tid, utan att borgenärens rätt i någon mån förändras
af en underlåtenhet i berörde hänseende å gäldenä-
rens sida. Borgenärens rättighet att till tiders för-
kortande sjelf stämma, lärer icke kunna betrviflas.
Det af Rikets sist församlade Ständer framlagda
förslag innehöll bland annat, att i rättegånz, angå-
ende giltigheten af köpeafhandling om lös egendom:
i de fall som nu äro i fråga, finge köpares och säl-
jares erkännande deraf icke till förringande af for-
dringsegares rätt göra tillfyllest, utan skulle annan
laglig bevisning om köpets verklighet erfordras, eller
köparen med sin ed fylla, att afhandlingen icke vo-
re diktad till annans förfång; och en föreskrift i den-
na syftning anser äfven Utsk. af nöden. Den står i
öfverensstämmelse med hvad för konkursmål stadgadt
är, och afviker icke från i öfrigt i lag gällande be-
visningsgrunder. Man kunde visserligen i följdderaf
anse en dylik föreskrift öfverflödig; men cdcn form
för bevisning uti ifrågaställde hänseende, som 485335
års Förordning infört, och hvars undanrödjande Utsk.
äsyftar, påkallar en uttrycklig anvisning i denna del,
för äterförande af enhet och sammanhang i lagstift-
ningen.
Härmed har Utsk. antydt de hufvudsakligaste grun-
der, hvarpå Utsk. ansett en författning med omför-
mälde syftemål böra hvila. Då ett framstäldt, men
icke ostridigt, anspråk å gods ej utgör hinder för
godsets utmätande; — då anspråket förfaller, derest
det ej inom bestämd tid, i laga ordning göres gäl-
lande; — då icke erkännandet af ingångna aftal, u-
tan full annan Jaga bevisning och ytterst edgång,
fordras om afrtalets redliga tillkomst; synes borgenä-
rers rätt blifva tillräckligen skyddad, med bevarande
af aganderättens helgd, utan afvikelse från i lagstift-
ningen gällande grundsatser. Au helt cch hållet
hindra svek och bedrägeri, hörer till det omöjliga;
men att uppställa sådana bud, som försvåra försöken
dertill och underlätta upptäckten deraf, det ligger in-
om lagstiftarens förmåga; och då Utsk. vu går att
inför R. St framlägga förslag till en på förenämnde
grunder byggd författning, får Utsk. derjemte anmäla,
hurusom Utsk. funnit nödigt, att deri intaga bestäm-
melser för följande fall:
a) att lyftning af utmätt gods, derom tvist upp-
stått, af endera eller båda de tvistande påyrkas; b)
att godset är af sådan beskaffenhet, att det icke, u-
tan uppenbart äfventyr för skada eller synnerlig kost-
nad och olägenhet, kan förvaras; och ec) att först ef-
ter det godset blifvit utmätt och förså!!t, någon på-
stär att han haft rätt till samma gods.
Skälen för dessa bestämmelser synas vara så i da-
gen liggande, att serskild redogörcise derför ej er-
fordras.
På grund af hvad Utsk. nu anfört, får Utsk. vörd-
samt föreslå, det måtte Rikets Ständer för deras del
besluta utfärdande af en författning, hvarigenom, med
upphäfvande af Kongl. Förordningen den 9 Maj
1835. angående hvad som iakttagas bör vid handel:
af lösören, hvilka köparen låter i säljar. ns vård?
qvarblifva, och med ändring af 3 i 7 kap. Ut-
sökningsbalken, stadgas som följer: i
g 4. Söker någon vid utmätning att få) undanta-
ga gods, som i gäldenärs bo finnes, och är sökan-
dens rätt dertill icke ostridig, då må, utan hinder af
nämnde anspråk, godset utmätas: dock stände det i
säkert förvar, intilldess öfver anspråket dömdt var-
der, derest sökanden bjuder bevis för sin rätt; och.
vare han i thy fall skyldig att, inom tre månader
efter utmätningen , låta sin vederpart instärama till
Domstolen i den ort, der utmätningen skett, eller
hafva sin talan förlorat. Söker åter gäldenrår visa,
att godset för annans räkning undantagas bör; varde
ock då detsamma utmätt och satt i säkert förvar,
och ankomme på gäldenär, att om utmätningen un-
derrätta den uppgifne rättseganden, hvilken, om han
ej inom ofvan stadgade tid efter utmätningen. saken
instämmer till den Domstol, nu sagd är, skall hafva
sin talan å utmätningen förlorat. Vill den, som ut-
mätningen sökt, sjelf stämma i något af nu omför-
mälda fall, stände det honom fritt.
g 2. Lyftning af det sålunda utmätta och i för-
var tagna godset, ege Konungens Befallningshofvande
att, emot full borgen, bevilja, och vare i främsta
rummet den, som bästa skälen för sin påstädda rätt
företer, till lyftning berättigad.
S 3. Finnes det utmätta godset vara af sådan
beskaffenhet, att det icke, utan uppenbart äfventyr
för skada celler synnerlig kostnad eller olägenhet, kan:
förvaras; då må, om endera parten äskar försäljning
och andra parten icke vill godset emot fuil borgen
lyfta, detsamma säljas, utan afbidan af stämning el-
ler dom, angående deras inbördes företräde; och kö-
peskillingen tillkomme den, hvilken slutligen pröfvas
hafva varit till godset berättigad.
S 4. Varder utmätning verkställd, och godset vid
offentligt utrop försåldt, utan att tvist derom upp-
kommit, efter thy här ofvan sagdt är; njute borge-
när sin fordran af köpeskillingen; och må den, som
sedan påstår, att han haft rätt till godset, söka af
gäldenären sitt skadestånd. oo
5. Föres talan hos Domstol om rättighet att få
gods från utmätning undantaga, efter thy i 4
sagdt är, och finner ej Domstolen sådana omständig-
heter förekomma, hvilka göra rättmätigheten af det
anspråk otvifvelaktig; må Domstolen ålägga den,som
nämnde rättighet påstår, att med ed intyga, det han
redeligen samt på god tro och ej till veterligt för--,
fång för vederparten sin rätt åtkommit. Vill eller
kan han ej denna ed aflägga, hafve saken tappat. -
S 6. Hyad om bevisning för uppgifven rätt till
utmätta lösören är genom 35 stadgadt, skall ock
tillämpas i de fall, då tvist uppstår om gods, som i
afträdt bo finnes, men uppgifves tillhöra annan än