Vid granskning af de framställningar, som uti
förevarande ämne sålunda blifvit gjorda, visar sig,
huruledes tvenne motsatta åsigter hufvudsakligen söka
göra sig gällande, äsyftande, den ena, att med bibe-
hållande af Kongl. förordningen den 9 Maj 4835,
utfinna ytterligare bestämmelser och föreskrifter i
enahanda syftning, som de, samma författning med-
delar, till förekommande af bedrägliga och svekfulla
aftal utaf ifrågaställde art, och den andra, att, med
författningens upphäfvande, om möjligt, genom andra
stadganden afhjelpa den brist, som i denna del vid-
låder 1734 ärs lag.
Emot sistnämnde åtgärd har väl blifvit anmärkt,
att författningen lemnade den behöfvande, som ej
eger andra tillgångar, än sin lösa egendom, och så-
ledes ej har annan säkerhet att erbjuda, ett tilllälle
att, genom densammas upplåtande, bereda sig ett
nödvändigt låneunderstöd; men man synes härvid
hafva förgätit, dels att gällande lag icke medgifver
panträtt i lös egendom, som af pantgifvaren innehaf-
ves, dels ock att en sådan pantsättning, under sken
af köp, innebär en svekfull tillställning, den der in-
galunda bör af lagstiftaren gynnas. Ur sådan syn-
punkt lärer följaktligen denna författning desto min-
dre kunna försvaras, som densammas ändamål just
varit att förekomma ett öfverhandtagande missbruk
att, genom diktade köp, undanhålla egendom från ut-
mätning och såmedelst på ett bedrägligt sätt kränka
borgenärers rätt. Men lika ostridigt, som lagstift-
ningens mellankomst för sådant ändamål varit af be-
hofyct påkallad, lika ostridigt är det ock, att ända-
målet icke vunnits, utan att de missbruk och olä-
genheter, man sökt förekomma medelst författningen,
snarare deraf befordrats; och grunden dertill, af 1840
års Ständer redan insedd, har ej eller kunnat und-
falla U. Den ligger ytterst i den afvikelse från en
i lagstiftningen gällande grundsats, som genom ifräå-
gavarande författning egt rum. Då nemligen 1 af
Handelsbalkens 4 käp. tillerkänner ett köp om lös-
egendom laga verkan, så vida det är ingånget med
köparens och säljarens goda ja och samtycke, utan
några formaliteter, fordrar deremot herörde författ-
ning, för köpslutets laglighet, skriftlig, med vittnen
bestyrkt samt derefter offentliggjord afhandling. Men
om, å ena sidan, det syftemål härmed vunnits, att
antedaterade köpeafhandlingar ej vidare kunna lända
till förfång för tredje mans rätt, så förekommer der-
emot å den andra, att enär en i föreskrifven ordning
upprättad och offentliggjord afhandling mäste, i öf-
verensstämmelse med författningen, på sätt den jem-
väl blifvit tillämpad, antagas såsom beyisning om skedt
köp, intilldess motsatsen ådagalägges, ett skydd, ge-
nom den sålunda af lagstiftaren godkända form,lem-
nas åt missbruk af omförmälde art, som de i före-
gående lagstiftning saknat, och som försvårat deras
upptäckande, helst ett köpeaftal i sjelfva verket kan
vara låtsadt, ehuru afhandlingen är i behörig ordning
upprättad och offentliggjord samt således inför lag
giltig. Och i denna omständighet måste orsaken sö-
kas till den allmänna bittra klagan, som blifvit förd
öfver merberörde författning. Man har visserligen
trott, att olägenheterna skulle afhjelpas, derest en
större offentlighet gåfves åt afhandlingarne, medelst
deras kungörande i tidningarne samt från prediksto-
larne och uppspikande vid domstolarne och andra
offentliga samlingsrum, dels emedan det vore att för-
moda, att personer, som icke afhållas från svckfulla
aftal genom den redan påbjudna offentliggörelsen,
skulle Trukta för ett allmänt kungörande af åtgärder,
om hvilkas ärlighet skäliga misstankar förefunnes,
dels ock enär sådane aftal äfven derigenom skulle i
betydlig mån försvåras; men häremot bör crinras:
att då det föreslagna allmängörandet skulle åligga
såväl bedragaren, som den redlige köparen, den förre
ej har större anledning att blifva misstänkt, än den
sednare; — att föreställningen om en dylik misstan-
ka sannolikt icke skulle afhålla bedragaren från om-
förmälde åtgärder, derest han deraf kunde hoppas
fördelar; — samt att dessa åtgärder ingalunda för-
svåras af ett vidsträcktare kungörande af den före-
skrifna handlingen, enär sjelfva formen, under skydd
hvaraf åtgärderne kunna vidtagas, förblifver i grun-
den oförändrad.
Säsom cn fördel af författningen har jemväl blif-
vit räknadt: att den, som innehar lös egendom, den
han till annan person afyttrat, ej skulle kunna ge-
nom en sådan skenbar tillgång bereda sig en kredit,
som han icke vunnit, i händelse borgenären kännt
verkliga förhållandet; men om än detta skäl förtje-
nar någon uppmärksamhet, bör dock icke förgätas,
att en gäldenär kan innehafva annans gods, såsom
lån, såsom anförtrodt, såsom legdt m. m., utan att
sådant behöfver offentliggöras, och dymedelst tillnarra
sig kredit, samt att, så vidt förekommande deraf va-
rit författningens syftemål, detsamma blott till en
obetydlig del vunnits. Dessutom torde härvid böra
tagas i betraktande, att, på sätt redan blifvit an-
märkt, lösegendom. enligt lag, ej medför någon säker-
het för fordran, så framt den ej blifvit såsom pant
till borgenären öfverlemnad, och att densamma, så-
som kreditmedel, ej annorlunda erkännes af lagstif-
taren, hvilken vid bedömmande af förevarande fråga,
synes hufvudsakligen böra fästa sitt ögonmärke på
egentliga afsigten med författningen, som varit att
förekomma, det gäldenärer, genom diktade afhand-
lingar, afyttra sin lösa egendom, med förbehåll att
densamma få innehafra, för att undanhålla egendo-
men från utmätning och att såmedelst afhjelpa en
brist i lagstiftningen. Att denna afsigt icke vunnits,
utan att författningen motverkat sitt eget ändamål,
förmodar utskottet af det föregående vara lika otvif-
velaktigt, som att orsaken dertill återfinnes i den af-
vikelse från en i lag gällande grundsats, som genom
författningen egt rum. Att nu söka målet på den
väg, samma författning utstakar, vore att bygga på
en felaktig grund. I Jagstiftningen, leder det ena
afsteget från antagna grundsatser lätteligen till det
andra, och dermed rubbas den enhet och det sam-
manhang, som äro hufvudsakliga vilkor för säkerhe-
ten, och hvilkas bibehållande måste vara lagstiftarens
omsorg.
Då utskottet i följd häraf går att uppsöka bote-
medlet emot det öfverklagade missbruket på en an-
nan väg, får utskottet till en början erinra, att då
det torde kunna antagas, att köp om lösören är lag-
ligen slutet, då köpare och säljare öfverenskommit
om det, som säljes och om dess värde, samt att ge-
nom detta aftal egande rätten verkligen öfvergår
från den förre till den sednare, om än öfverlemnande
ee