dast 1 en fras, eller månne den tal., som yttrat det,
kunde förklara det på annat sätt? Tal. trodde, att
om man ville rådfråga qvinnorna i denna sak, hyvil-
ket visserligen icke sker, så skulle de betacka sig
mycket för den kompliment de härigenom erhållit,
när de se ändamälet dermed. En ledamot har ytt-
rat mycket om den nödvändiga ömheten för Bonde-
ståndet; det synes tal. likväl att denna ömhet för
Bondeständet är nära nog af samma slag som den
nyssberörde ömheten för qvinnan, och tal. trodde
för sin del, att Bondeståndet sjelf i detta afseende
nog vet sin egen fördel, utan att behöfva några
målsmän inom detta stånd. -
Man hade från förra riksdagen uppläst anföran-
den, deruti det blifvit sagdt att Bondeständet endast
varit förledt af elaka rådgifvare, och man hade trott
att Bondeständet i allmänhet skulle vara helt an-
norlunda sinnadt, än dess representanter; tal. hem-
ställde huruledes, om förhållandet varit sådant, det
kunnat tilldraga sig, att, då efter 3 års frånvaro Bon-
deständets riksdagsledamöter återkommit till en ny
riksdag, Utskottets förslag kunnat blifva bifallet med
långt större pluralitet inom Bondeståndet än vid
förra riksdagen. Adagalade icke detta att den känsla
af rättvisa, som tal. ville kaila naturlig, men som
man å andra sidan kallar onaturlig, har slagit rot
just hos den klass medborgare, som verkligen är
fastvuxen vid den svenska jorden, och följaktligen
äfven mätte vara i någon besittning af den der
svenska individualiteten, som den värde ledamoten
midt öfver omtalat? Man hade yttrat sig om den
svårighet för Ridd. och Adeln, som genom lika arfs-
rätten kunde uppkomma, då genom giften med
ofrälse en större del af Ständets egendom kunde
frångå Ståndet; tal. medgaf att detta kunde vara ett
skäl, åtminstone ett politiskt, för den olika arfsrät-
tens bibehällande, om det stod ensamt, men han
hemställde, om icke den befarade minskningen på
andra sidan ersattes i vida högre grad derigenom, att
adelsmän gifte sig med rika ofrälsemäns döttrar, och
om det icke derföre torde kunna tagas för afgjordt,
att motståndarne ätminstone icke misstycka att arfs-
rätten är lika för söner och döttrar inom de borger-
liga klasserna.
Tal. åberopade en ledamots yttrande nyss förut,
nemligen att det alltid varit ansedt såsom en rid-
dersmannapligt att skydda den svagare, och han hop-
pades att en sådan appell till Ridderskapet och Adelns
känsla ej skall vara förgäfves.
Grefve LAGERBJELKE, GUSTAF, ville fästa
Ridd. och Adelns uppmärksamhet på det nära sam-
manhang, arfslagarne hafva med hela den gamla
svenska odairälten. Enligt våra äldsta lagar, ansågs
odaljord säsom cn ätts gemensamma tillhörighet, till
en viss grad såsom dess fädernesland, på besittnin-
gen hvaraf dess anseende och ställning i det stora
allmänna fäderneslandet berodde, och hvaraf derföre
endast nyttjanderätten ansågs till den ättens enskilda
ledamot, som innehade jorden, öfverlemnad. Der-
före medgafs qvinnan, då manlig arfvinge fanns med
den aflidne i samma led beslägtad, ursprungligen
icke någon arfsrätt, emedan jorden i sådant fall
skulle dragas ifrån slägten. Denna åsigt af en ät-
tens gemensamma rätt. till jorden var så starkt ro-
tad, att icke en gång det katolska presterskapet, så
mäktigt det var, förmådde att i lagen införa den
fullkomliga testamentsfrihet, som det till kyrkans
fördel åstundade, och ehuru Birger Jarl införde arfs-
rätt för qvinnan med mannen, så erhöll sonen tage-
lott samt dubbel arfslott. Odaljorden fick aldrig säl-
jas förr, än den var hembjuden till slägten och släg-
ten förklarat sig icke vilja inlösa den; hvilket stad-
gande icke förr än några få är före införandet af
vär nu gällande lag på så sätt ändrades, att börds-
rätten flyttades till efter försäljningen af jorden,
samt att bördeskillingen bestämdes efter köpesum-
man, i stället att den förut fastställts genom värdering.
Man hade väl icke heller nu föreslagit upphäfvandet
af lagens stadgande om arfvejord, men man hade fö-
reslagit en förändring uti arfslagarne, hvarigenom
det blefve omöjligt att jorden hädanefter under län-
gre tid komme att gå i arf inom samma slägt. Man
hade väl sökt att vederlägga detta dermed, att hvad
sonen förlorar genom den lika arfsrätten, kan han
återfå med sin hustru. Detta vore dock påtagligen
ett misstag, ty just att han skulle ersätta minsknin-
gen af sitt eget arf med sin hustrus, bevisade bäst
att den föreslagna arfslagen skulle befordra jord-
äganderättens rörlighet. Frågan blefve således: skall
i framtiden jorden komma att anses såsom en vara
af värde endast efter den inkomst, som derutaf kan
dragas, eller skall den svenska jordbrukaren i fram-
tiden, såsom hittills, betrakta den jord, han plöjer,
såsom en del af det fädernesland, som burit hans
fäder, och som, vore den än arm och fattig, likväl
med honom är förenad med starkare band, än att
den skulle kunna honom genom någon annan er-
sättas? Tal. begärde afslag på betänkandet.
Grefve POSSE, FREDRIK: Tal. gjorde sig föga
förhoppning att annat beslut vid denna än vid förra
riksdagen skulle fattas, men ansåg för en skyldighet
att icke tyst nedlägga sin voteringslapp, utan öppet
uttala sin åsigt. Han ansåg en värd ledamots åsigt
att saken borde betraktas blott i politiskt afseende
oriktig, cmedam han icke kunde medgifva att någon
rubbning i det afseendet skulle kunna ske genom
den föreslagna lagens antagande. Tal. såg på rätts-
grunden och kunde icke fatta huru man rättsenligt
kan göra skillnad emellan barn af samma föräldrar.
Man har sagt att en son behöfver mera än en dot-
ter, men detta yore just ett skäl att anse den nu
gällande lagen så mycket mera orättvis; ty sedan sö
nerne nu för sin första uppfostran och inträde på
embetsmannabanan eller i något annat yrke ur ett
mindre förmöget bo af föräldrarne: njutit vida mera
understöd än döttrarne, så få dessa vid föräldrarnes
död af hvad som kan återstå endast ärfva hälften
mot sönerne; vore detta rättvist? En värd ledamot
hade framställt de invecklade förhållanden, som ge-
nom våra arfslagar åstadkommas; tal. ville fästa upp-
märksamheten på att dessa invecklade förhållander
skulle till en stor del försvinna, om den lika arfsrät-
ten infördes. Tal. komme således att rösta för der
lika arfsrätten och den lika giftorätten, samt att mor-
gongäfvan derjemte må försvinna. (Slutet följer.)
UTSKOTTS-BETÄNKANDE.
Lagutskottets betänkande JM 69, i anledning aj
väckta motioner om upphäfvande eller ändring
af Kongl. förordningen den 9 Maj 1833, an