sedan införandet al nu varande samhällsförflattning,
hade den vid nästan alla riksmöten hblifvit upptagen.
I början vågade endast få röster höja sig för en så
genomgripande reform. År från år hade dock deras
antal ökats, och Bondeständet, den samhällsklass, för
hvars beständ man af förändringens antagande före-
spådde de största vådor, biträdde redan vid 4840 års
riksdag densamma. Huru lifligt deltagande dennal:
vigtiga samhällsangelägenhet tillvunnit s:g hos den
stora massan af Sveriges innevånare, skönjdes bäst
deraf, att, såsom flere talare redan förut anfört, vid
innevarande riksdag ej mindre än 214 medlemmar af
Bondeståndet i motionsväg bragt ämnet å bane, och
att den lika arfsrätten af samma, riksstånd blifvit an-
tagen med 67 röster emot 23. Äfven Borgareståndet
hade biträdt denna åsigt, och Presteståndet, som re-
dan vid flera föregående riksdagar hyllat samma me-
ning, skulle väl ej nu frångå densamma. Skulle väl
Ridd. och Adeln ensamt deråt vägra sin sanktion?
Nej! talaren vågade hoppas en mera rättvis utgång.
Med all den aktning, han för egen del hyste för de
utmärkte medlemmar af huset, i hvilkas åsigter han
så ofta instämmer, men emot hvilka han nu nödgats
såsom motståndare uppträda, tyckade han cj att öppet
erkänna, att ett afslag ifrån Ridd. och Adelns sida
skulle af den stora tänkande delen af svenska natio-
nen kunna anses såsom förestafvadt af egennyttan
och ståndsfördomarna. Men denna utgång borde ej
vara att frukta. Vi stifta här lagar både för oss
sjeifya och för Sveriges qvinnor, och riddersmannen,
hvars sköna lott det alltid varit att värna den sva-
gares rätt, skall ej i det afgörande ögonblicket fatta
ett beslut, stridande mot billighet, rättvisa och oe-
gennyttan.
Tal. yrkade proposition på bifall till de delar af
betänkandet, som handla om giftorätt och arfsrätt,s
men afslag i den del som rör morgongåfyor.
Friherre CEDERSTRÖM, CL. RUD.: Tal. rekla-
merade mot herr Hjertas, Lars, förklaring, att, util:
yttrandet af professor Schlyter, icke funnits annat
skäl för den gamla arfs- och giftorättens bibehål-
lande, än att den vore en lemning från åldriga tider.
Med afseende på herr Hjertas målning af de lägre
klassernas i England bedröfliga belägenhet, som helt
och hället skulle härröra derifrån, att i England all
jord är fideikommiss, trodde tal., att denna belägen-
het med mera skäl borde tillskrifvas helt andra för-
hållanden, såsom t. ex. fabriksväsendets i England
långt drifna höjd m. m. Friherre Cederström, Thure,
hade erinrat, att alla nya och stora idter mött ovilja,
2ric Janssons och diverse andra förslagsmakares.
Tal. reklamerade äfven mot friherre Jacob Ceder-:
ströms uppfattning af professor Schlyters anförande,
och friherrns yttrande, att icke något skäl vore an-
fördt emot, den åsigt han hyllar, emot hvilket tal.
de som yrkade förändring borde i främsta rummet
anföra skäl. För öfrigt förenade sig tal. med herr
von Hartmansdorff och friherre Palmstjerna och an-
höll, det Ridd. och Adeln ville vidblifva det beslut,
som Ständet vid förra riksdagen i detta ämne fat-
tade, och förmenade, att om Presteståndet äfven fat-
tade ett dylikt beslut,) torde med skäl kunna sägas,
att det icke vore för första gången under denna in-
men motstånd hade ock mött onyttiga ideer, t. ex.
åberopade: doktor Schlyter, anmärkande tillika, atti
nevarande riksdag dessa båda Stånds beslut försä-
dets väl,
Herr HJERTA, LARS: Tal. hade begärt ordet
hufvudsakligen för att förklara några missförstådda
yttrande om Toqueville, anmärkte tal. att han blott
lagarne i Frankrike. En värd talare, frih. Ceder-
ström, Rudolf, hade sednast fästat tal:s uppmärksam-
het derpå, att förhållandet med paupcerismen i Eng-
land ej skulle vara en följd af fideikommisserna, utan
af manufaktur-förhällanden. Det kunde likväl vits-
ordas af en hvar, som haft tillfälle läsa hit ankomne
tidningar, att arbetarens ställning i England är för
närvarande mycket svårare uti åkerbruks-distrik-
terna, än i manufaktur-distrikterna. . Det vore nem-
ligen en följd af det nya åkerbruks-systemet och jor-
dens sammanhållning i stora egendomar, att de små
lägenheterna blifvit lagda till gemensamt bruk, hvar-
genom mindre antal menniskor behöfvas för jordens
skötande, och en stor mängd personer blifvit upp-
sagde och utan arbete. I Frankrike, der egendo-
marne äro mycket mera styckade, mår den jord-
brukande folkmassan vida bättre. Hans Exc. grefve
Björnstjerna hade visserligen afmålat tillståndet der
säsom mycket uselt, men han hade deremot öfyer-
hoppat förhållandet i England, och gjort rätt deri så
till vida, som Englands exempel skulle tillintetgöra det
argument, han af sin uppgift velat hemta i afseende
på arfslagarnes följder. För öfrigt trodde tal., att
om man ville jemföra den franska landtmannens be-
lägenhet i hänseende till lifsmedel, m. m., som H.
E. uppräknat, med hvad en stor del af den arhbe-
tande befolkningen här i Sverige har att föda sig
med, nemligen de som icke hafva någon egen jord-
sagt, det han trodde sig kunna påstå, att Toqueville!
icke på något ställe yttrat sig ofördelaktigt om arfs-1
egendom, utanäro arrendatorer af mindre lägenheter,
d. v. s. frälsebönder och torpare, så skulle de sed-
nares icke vara på något sätt bättre; med afseende
härpå hemställde tal. huruvida det icke hörde till
elt undantag och måtte räknas till en högtid för
dem, om de få smaka en bit färskt kött någongång
i månaden, emellan sin sill, sin potates och vatt-
välling.
En annan ledamot hade, såsom exempel och till be-
vis emot den lika arfsrätten, åberopat den förfärliga
taflan af det intellektuella tillståndet i Frankrike.
Tal. bad att få föra honom till minnes, att redan för
20 år sedan hade baron Dupin upprättat statistiska
tabeller öfver förhållandet med upplysningen och det
moraliska tillståndet i detta land, och när man lä-
ser dessa tabeller, så torde man finna, att antalet af
dem, som kunde läsa och skrifva, ingalunda var min-
dre, utan tvertom större i de departcmenter, i hvilka
jordegendomen är mest fördelad. Dessutom hade
man äfven här välbetänkt glömt bort, att. förhållan-
det i England och Frankrike är ungefär likadant i
detta hänseende.
Flere talare, som förut yttrat sig äfven i detta ämne,
bade anfört bevis derpå-att, om än jordens styck-
ning stundom kan äga sina olägenheter, så bidrager
dock denna styckning dertill, att man kan förvärfva
smärre jordlotter, och den är således ett medel för
sparsamheten till att kunna förkofra sig. Tal. ville
Il tlatt tillägga att man i an cak cam donna måhänna
ne K
krat grundvilkoren för det gemensamma fäderneslan-
uttryck i hans förra anförande. I afseende på ettl: