DE SJU HUSTRURNA I FÖHRENBACH.
LEGEND AF SPINDLER.
(Ur kalendern Vergiss-mein-nicht för 41845.)
Redan i den aflägsna forntiden var kristendo-
meå hemmastadd i våra bergstrakter. Främ-
mande heliga munkar, hvilka voro komne öfver
hafvet, hade redan i den svarta skogen förkunnat
vår Herres och Frälsares välsignelserika och salig-
görande lära. Med denna hade äfven goda seder
inkommit i landet, tillika med de kristnes för-
nuftiga arbetsamhet.
Det förr så ofruktbara landet hade, sedan det
började bekänna sig till tron på Herran, fått sin
andel af Hans öfverallt verksamma nåd. Det lik-
nade nu i fruktbarhet och herrlighet de sköna
Rhentrakterna. Den svarta skogen hade glesnat;
solen sken öfverallt på landtmannens ängar och
åkrar. Ymnig säd, öfyverlastade fruktträd och den
herrliga drufvans prakt förherrligade både dalar
och högländer. Bergverk, rika på koppar, silfver
och guld, voro i full verksamhet; Herrans finger
hade anvisat dem, på det att folket skulle samla
deras skatter i rika städer och köpingar. Äfven-
ledes uppbyggde det glada och lyckliga folket
vackra och beqväma boningshus, samt granna och
herrliga tempel, deruti de tillbådo och lofsjöngo
himlens och jordens herre.
Vidt och bredt talades om detta landets stilla
och välförtjenta trefnad, om dess förståndiga verk-
samhet och sansade idoghet och om dess innevå-
nares upplysning och redligbet. Dessa hade i
gudsfruktan och den deraf härrörande välmågans
sköte lärt sig värdera sinnesfrid och hemfrid.
Men — der en god skörd är att vänta, der
finner den onde fienden oftast tillfälle att så ogräs.
Friden förbyter han i krig och slungar tvedräg-
tens ormar in i de stilla och trefliga boningarna.
Den, som icke förmår besegra hans öfvermod, fal-
ler i hans onda snaror. —
Menniskan är så trotsig och fåfäng i lyckan
att hon med Herrans gåfvor umgås, som om hon
sjelf hade skaffat sig dem. I visst hänseende ned-