DE SJU HUSTRURNA I FÖHRENBACH. LEGEND AF SPINDLER. (Ur kalendern Vergiss-mein-nicht för 41845.) Redan i den aflägsna forntiden var kristendomeå hemmastadd i våra bergstrakter. Främmande heliga munkar, hvilka voro komne öfver hafvet, hade redan i den svarta skogen förkunnat vår Herres och Frälsares välsignelserika och saliggörande lära. Med denna hade äfven goda seder inkommit i landet, tillika med de kristnes förnuftiga arbetsamhet. Det förr så ofruktbara landet hade, sedan det började bekänna sig till tron på Herran, fått sin andel af Hans öfverallt verksamma nåd. Det liknade nu i fruktbarhet och herrlighet de sköna Rhentrakterna. Den svarta skogen hade glesnat; solen sken öfverallt på landtmannens ängar och åkrar. Ymnig säd, öfyverlastade fruktträd och den herrliga drufvans prakt förherrligade både dalar och högländer. Bergverk, rika på koppar, silfver och guld, voro i full verksamhet; Herrans finger hade anvisat dem, på det att folket skulle samla deras skatter i rika städer och köpingar. Äfvenledes uppbyggde det glada och lyckliga folket vackra och beqväma boningshus, samt granna och herrliga tempel, deruti de tillbådo och lofsjöngo himlens och jordens herre. Vidt och bredt talades om detta landets stilla och välförtjenta trefnad, om dess förståndiga verksamhet och sansade idoghet och om dess innevånares upplysning och redligbet. Dessa hade i gudsfruktan och den deraf härrörande välmågans sköte lärt sig värdera sinnesfrid och hemfrid. Men — der en god skörd är att vänta, der finner den onde fienden oftast tillfälle att så ogräs. Friden förbyter han i krig och slungar tvedrägtens ormar in i de stilla och trefliga boningarna. Den, som icke förmår besegra hans öfvermod, faller i hans onda snaror. — Menniskan är så trotsig och fåfäng i lyckan att hon med Herrans gåfvor umgås, som om hon sjelf hade skaffat sig dem. I visst hänseende ned