som fordom det verkliga efter fallet! Huru skör
att i en sednare ålder kunna säga: jag har va
rit der,, ech vid den ljufva åtankan deraf kun
na fästa kedjan af alla lifvets lyckliga minnen
Det är en stor förbindelse, man har till sina för
äldrar, förbiedelsen för en glad barndom; de
grundlägger nästan alltid hela lefnadens lycka, ty
dygden slår så gerna och så djupt sina rötter
glädjens jord, hvaremot det tunga, nedtryckta sin.
net sällan bär geda frukter hvarken för sig sjel
eller andra. Ingenting härdar oss så mycket moi
lifvets bekymmer, äfven vid en mera framskriden
ålder, som minnet af en glad barndom. Huru
olycklig den, som ieke kan säga, att han åtmin-
stone då njutit lifvet, åtminstone då känt dess
glädje, — som, då ingen sällhet mera återstår
för honom, icke kan sluta sig till famnen af en
förfluten
Och uppfriska med en tacksam tår
Minnets rosor utan ånger brutna!
Men i hvilken stor förbindelse står ej den ung-
dom till sitt hem, som med rördt sinne vid en
mognare ålder kan erinra sig den oskuldsfnlla och
högtidliga julglädje, han der njutit i kretsen af
älskade föräldrar, kära syskon och trogna vänner.
Våra förfäder, trogna dessa grundsatser, delade
under julhelgen sin tid emellan måltider, dans
och lekar. Om deras måltider hafva vi få ån-
derrättelser. Att deras dans skedde efter slagen
på små klockor, hvilken musik -de trodde vara
gudarne angenäm, är det enda man känner om
densamma. Hvad deras Ickar beträffar, har man
i en för nära etthundrade år sedan utgifven af-
handling en rimmad förteckning på några sådane,
hvaraf likväl ganska få torde kunna anses till-
höra hedendomen. Den är ett så intressant bi-
drag till vår sedehistoria, att vi tro oss böra be-
reda våra läsare nöjet att läsa den i dess helhet,
hvarföre vi införa densamma:
Juleklubben; stå på stubben;
Draga gränja; väga malt;