som fordom det verkliga efter fallet! Huru skör att i en sednare ålder kunna säga: jag har va rit der,, ech vid den ljufva åtankan deraf kun na fästa kedjan af alla lifvets lyckliga minnen Det är en stor förbindelse, man har till sina för äldrar, förbiedelsen för en glad barndom; de grundlägger nästan alltid hela lefnadens lycka, ty dygden slår så gerna och så djupt sina rötter glädjens jord, hvaremot det tunga, nedtryckta sin. net sällan bär geda frukter hvarken för sig sjel eller andra. Ingenting härdar oss så mycket moi lifvets bekymmer, äfven vid en mera framskriden ålder, som minnet af en glad barndom. Huru olycklig den, som ieke kan säga, att han åtminstone då njutit lifvet, åtminstone då känt dess glädje, — som, då ingen sällhet mera återstår för honom, icke kan sluta sig till famnen af en förfluten Och uppfriska med en tacksam tår Minnets rosor utan ånger brutna! Men i hvilken stor förbindelse står ej den ungdom till sitt hem, som med rördt sinne vid en mognare ålder kan erinra sig den oskuldsfnlla och högtidliga julglädje, han der njutit i kretsen af älskade föräldrar, kära syskon och trogna vänner. Våra förfäder, trogna dessa grundsatser, delade under julhelgen sin tid emellan måltider, dans och lekar. Om deras måltider hafva vi få ånderrättelser. Att deras dans skedde efter slagen på små klockor, hvilken musik -de trodde vara gudarne angenäm, är det enda man känner om densamma. Hvad deras Ickar beträffar, har man i en för nära etthundrade år sedan utgifven afhandling en rimmad förteckning på några sådane, hvaraf likväl ganska få torde kunna anses tillhöra hedendomen. Den är ett så intressant bidrag till vår sedehistoria, att vi tro oss böra bereda våra läsare nöjet att läsa den i dess helhet, hvarföre vi införa densamma: Juleklubben; stå på stubben; Draga gränja; väga malt;