blott ett förskämdt uttal af der Kindchen Jesus (småbarnens Jesus) eller af das Kindchen Jesus (den nyfödde Jesus). Såsom vi ofvan berättat, sökte de första kristne missionärerne att lämpa sig efter hedningarnes bruk och antagna seder, och att vid våra hedniska förfäders förnämsta fester endast ombyta föremålen för dem, utan att ombyta tiden. Den kristna religionen skulle, utan denna kloka försigtighet, ej hos en sinnlig och vidskeplig folkmassa vunnit något insteg eller med hastighet utbredt sig i verlden. Det är sant, att kristendomen, omplanterad på den ypperliga italienska jorden och bland ett folk, sådant som det romerska, tillgifvet ett af imponerande fester och ceremonier utmärkt mångguderi, fick visserligen eftergifvenheten för dessa ceremonier och begäret att mäta sig med dem i yttre ståt att tacka föl det slagg af helgondyrkan, af processioner m. m.. som är främmande för dess väsende, och hvarifrån den sedermera endast småningom och genom eld och blod kunnat renas. Önskligt hade det varit, så väl för kristendomen sjelf som för menskligheten, att den antingen slagit sina första rötter hos något mindre yppigt folk, eller att dess första apostlar varit mera skilda från andligt högmod. Imedlertid inskränka vi oss blott att här för våra läsare anmärka denna omständighet såsom en af historien vitsordad företeelse, och mera behöfs ej för vårt ändamål. När kristendomen alltså inträdde i Europa, fann den der före sig årets slut utmärkt af en stor högtid, och hvad var naturligare, än att kristendomen borde söka att bemäktiga sig den, då hon icke kunde lyckas att afskaffa den; det skedde och så uppsteg innan kort hennes första högtid på ruinerna af Chronier, Saturnalier och Jolar. Utan att för mängden förlora af sitt gamla anseende, erhöll densamma ett nytt, som gjorde den ännu mera helig och dyrbar för henne. Detta har isynnerhet varit fallet inom vårt fädernesland.