Det var denna riksdagen förbehållet att visa Sverige dess gamla adel, med anspråken att vara en egen sorts menniskor, en högre, ädlare race med naturlig och välförvärfvad personlig rätt, som icke behöfde vika och icke ville vika för de allmänna interessena. Det var icke blott samhällets fördel, att er särskild, sjelfskrifven representantkammare fanns; det var de sjelfskrifnes juridiska rätt, lika helig och oantastlig som äganderätten till en gård, ett hus, ett skepp. Allt, hvad som, ulom representant-befattningen, kan distinguera adelen från andra samhälismedlemmar, måste således framletas och noga vårdas; det var ovärderliga dyrbarheter i den bistra tiden. Dit hörde arftägten enligt landsrätt. Ett betraktansvärdt tecken är den berodvillighet, hvarmed man ville medgifva de ofrälse landtmännens (ty det är ett missbruk att blott tala om böndernas) ställande under stadsrätt i arfsfrågor. Detta skulle hafva varit ct! kostbart fynd för adeler, som derigenom stått ensam i det gamla förhällandet och sålunda förvärfvat ett nytt bevis på sin rätt att vara en egen mennisko klass. Man bör äga hoppas, att de öfriga stånden icke vilja vara adelsinteresset behjelplige till realiserande af denna spekulation och till ett partielt upphäfvande af den olika arfsrätten. Inom det högvördiga Presteständet höjde sig för den tanken åtskilliga röster af sådana män, om hvilka det är svårt att utfundera, hvad skäl de kunna äga att just arbeta det adeliga kastinteresset i händer. Man kan begripa, att personer, ehuru sjelfve icke hörande till adelen, af theorier och fantasier ledas att förfäkta nödvändigheten af ett adeligt representationselement; men oförklarligt är, att de kunna göra sig till kämpar för en adelig kasts anspråk på magt, för adeligt blods sträfvande till isolering och distinktiva rättigheter. oo 4 RE aren KK AR NN