Det var denna riksdagen förbehållet att visa Sverige
dess gamla adel, med anspråken att vara en egen
sorts menniskor, en högre, ädlare race med natur-
lig och välförvärfvad personlig rätt, som icke be-
höfde vika och icke ville vika för de allmänna in-
teressena. Det var icke blott samhällets fördel, att er
särskild, sjelfskrifven representantkammare fanns; det
var de sjelfskrifnes juridiska rätt, lika helig och oan-
tastlig som äganderätten till en gård, ett hus, ett
skepp.
Allt, hvad som, ulom representant-befattningen,
kan distinguera adelen från andra samhälismedlem-
mar, måste således framletas och noga vårdas; det
var ovärderliga dyrbarheter i den bistra tiden. Dit
hörde arftägten enligt landsrätt. Ett betraktansvärdt
tecken är den berodvillighet, hvarmed man ville med-
gifva de ofrälse landtmännens (ty det är ett miss-
bruk att blott tala om böndernas) ställande under
stadsrätt i arfsfrågor. Detta skulle hafva varit ct!
kostbart fynd för adeler, som derigenom stått ensam
i det gamla förhällandet och sålunda förvärfvat ett
nytt bevis på sin rätt att vara en egen mennisko
klass. Man bör äga hoppas, att de öfriga stånden
icke vilja vara adelsinteresset behjelplige till realise-
rande af denna spekulation och till ett partielt upp-
häfvande af den olika arfsrätten. Inom det högvör-
diga Presteständet höjde sig för den tanken åtskil-
liga röster af sådana män, om hvilka det är svårt
att utfundera, hvad skäl de kunna äga att just ar-
beta det adeliga kastinteresset i händer. Man kan
begripa, att personer, ehuru sjelfve icke hörande till
adelen, af theorier och fantasier ledas att förfäkta
nödvändigheten af ett adeligt representationselement;
men oförklarligt är, att de kunna göra sig till käm-
par för en adelig kasts anspråk på magt, för adeligt
blods sträfvande till isolering och distinktiva rättig-
heter.
oo 4 RE aren KK AR NN