1 dISCChHaCc på RUSHaHDSCIN INCA STALCIHS IMCUCI eller rätt enligt med grundlagens anda. Grundlagen förutsätter att Rikets Ständer skola ppröfva statsverketsbehof och, sedan detta skett och bevillningen är åtagen, fastställa, hur usärskilda summor deraf skola till särskilda ändamål användas., Naturligtvis är afsigten med föreskriften om denna fördelning ingen annan, än att förmå folkombuden att ingå i noggrann pröfning af hvarje uppgifvet statsbehof och sålunda öfvertyga sig att det är ett verkligt, d. v.s. ett allmänt och icke ett enskildt behof, att det är så stort som det uppgifvits m. m. Men om denna pröfning är nödvändig i fråga om anslag till det egentliga statsverket, så måste det väl äfven vara lika angeläget i afseende på föremål, som gå fill mera enskilda behof, för att åtminstone kunna urskilja att icke det, som lemnas, till en del eller helt och hållet blir en I present åt enskilda, hvilket det strider mot samhällets grundsats att lemna för andra tillfällen, än då stora olyckor öfvergått hela menigheter eller medlen användas till nya vigtiga kommunikationers öppnande, hvaraf ven större del af befolkningen drager fördel, 0. s. Vv, Hvem kan väl för exempel på förhand uppgifva om en dikning eller vattenaftappning i den eller den provinsen rätteligen bör bekostas af staten eller den enskilde, om lån eller anslag dertill bör lemnas, 0. s. v. Det måste visserligen, erkännas, att en representantförsamling vid sådana pröfningar är ganska utsatt för inflytelsen af det enskilda intressets girighet och försök att åtkomma de allmänna medlen till egen nytta; men ännu mera miste regeringen vara exponerad för ,vigilanser) i detta hänseende, och ganska ofta hafva svårt att i längIden afvisa riktigt efterhängsne och enträgne sökande. I alla fall synes det åtminstone naturligt, att om pröfningen af de speciella behofven blifver Ständerna förelagd, så kunna bland de från landsorterna församlade representanterna lättare finnas personer med lokalkännedom, hvilkas upplysningar utgöra en tjenlig vägledning. Slutsatsen häraf är, att vi anse StatsUtskottet i sitt betänkande hafva bordt åtminstone framlägga för Stånden en förteckning på de arbeten, till hvilka understöd under ofvan omförmälde titel blifvit begärda. . ee — Den märkvärdiga debatten på riddarhuset i Lördags öfver herr von Hartmansdorffs, August motion, hvilken åsyftade att förklara allmänna lagens stadgande om arfsoch giftorält till en privilegiifråga, hvad Ridderskapet och Adeln beträffar, hvarom något nämndes i Lördagsbladets postskriptum, fortsattes på eftermiddagen ända till nära middnatten. De talare som på eftermiddagen ytterligare talade för motionen voro herr von Hartmansdorff, herr Cederschöld, Robert Teophron, f. d. statsrådet H. E. grefve Carl Löwenhjelm. Emot motionen åter yttrade sig hofmarskalken grefve Erik Posse, landshöfdingen Akerman, herrar Mannerskants och Gäönther samt friherre Terssmeden, äfvensom många af förmiddagens talare ånyo yttrade sig. Vid åhörandet af diskussionen kunde hos en lugn åhörarare ingen tvifvel uppstå om, hvilkendera sidan hade öfvervigten; och flere talare mot förslaget ådagalade verklig talang i bevisningen: Hr Gönther yttrade sig i ett utförligt föredrag något långsamt och lågmält, men redovisade på ett klart och öfvertygande sätt för de skäl, som ledt Lagutskottet. Han yttrade sin tanka, att Ståndet skulle handla klokt. att icke understödja en protest affattad i sådana ordalag som hr von Hartmansdorffs, samt ådagalade på det otvetydigaste sätt; att Adelns arfsrätt aldrig varit någon undantagslag. Friherre Tersmeden yttrade sig äfven med värma och klarhet, och grefve Frölich tillrättavisade i ett kort och skarpsinnigt anförande den förvillelsen, att förblanda : begreppet om privilegier med begreppet om rättigheter i allmänhet, äfvensom han erinrade om omöjligheten att på diskussionens väg någonsin komma till sanningen om man ej ylterst gör sig till en pligt att i afseende på de föremål hvarom tvistas, hålla sig till deras allmänt vedertagna betydelse enligt språkbruket, hvilken i närvarande fall är, attett privilegium måste betyda serskilda uttryckligen bestämda undantag ifrån eller tillägg till. allmänt gällande lagföreskrifter. j Presidenten friherre Cederström stridde också manligen, såsom en man af gamla garnisonen, emot det, såsom han benämnde det, revolutionära försöket. Allt detta halp likväl icke. Vid den påföljande voteringen, som bivistades af 233 ledamöter, segrade motionen med 462 röster emot 73; och pluraliteten af Sverges Ridderskap och Adel har härigenom förklarat, att den icke vill lyda under samma allmänna lag som det öfriga svenska folket. Då man betraktar denna stora majoritet, bland hvilka flertalet utgöres af personer med en plats i samhället, kan man omöjligen förutsätta annat, än att de åtminstone till största delen handlat bona fide och, verkligen voro öfvertygade om sakens rättmätighet, men någonting märkvärdigt ligger i alla fall i den erfarenheten, att denna pluralitet så litet var istånd, alt följa eller uppfatta den logiska tråden uti diskussionen. Det lönade verkligen serskildt mödan, att trycka denna diskussion in extenso, när den blifvitjusterad, emedan man deraf säkert skall bringås till den högsta förvåning, huru ett sådant bevisningssätt, som det hr von MHartmansdorff begagnade; ens VA mr RR