telse på hennes spel; ty, så snart förhänget rull:
upp, är det icke längre Jenny Lind, det är den k
rakter, hoy skall skildra , som träder fram inför i
skådaren. Efter hennes första uppträdande spridd
sig det ryktet, att hon här (i Berlin) studerat Nor
ma. Likasom skulle en sådan originalitet i uppfatt
ning och utförande kunna instuderas; likasom ick
hvarje ton, hvarje blick, hvarje rörelse vittnade, hu
ru djupt tänkt och kändt allt detta framströmma
ur det inre af en inspirerad ande, ett väsen, son
bildar en inom sig helt afslutad Harmoni mellan sångei
och spelet! — Tyska språket, dess vokalisering i sån
gen, det är det, som Jenny Lind här behöfde studer:;
och lära sig. Men allt det öfriga, hvarmed hon pi
hvarje språk som helst skulle vinna samma resultat
har hon inom sig sjelf medfört så fulländadt, är s:
helt och hället hennes eget, att det rykte, som er
-Originel konstnärinna hon längesedan eger i sitt fä.
dernesland, är mer än rättfärdigadt genom henne:
Norma och Vielka. — Den, som hör henne på scc-
nen, blir hänryckt, tjusad öfver denna förening a
sällsynta gålvor; men den, som känner henne utan-
för scenen, känner sig äfven genomträngd af verk-
lig aktning för den unga qvinnan, hvilken genom
sedernas renhet och hjertats godhet, genom anspråks-
löshet och okonstlad modesti, står på samma höjd
som konstnärinnan. — Utan öfverdrift kan man på-
stå, att Jenny Lind är en bland de märkvärdigaste
företeelser inom den musikaliska verlden; och med
hennes ungdom samt den outtröttlighet, hvarmed hon
städse sträfvar framåt, skulle man kunna vänta, att
operan med henne skall börja en ny era.
— JETTESAL I Wien. Uti den österrikiska huf-
vudstaden, der folket ej får befatta sig med politi-
ken, spekulerar man åtminstone på de offentliga nö-
jena. Till den nu ingångna karnevalen har man upp-
byggt och invigt för detta ändamål en jettesal: O-
deon. Mer än 6,006 personer af samhällets högre
klasser förherrligade denna lokal genom sin närvaro
vid invigningen deraf, och allt hvad detta etablisse-
mang hade att bjuda beskrifves såsom i högsta grad
bländande. Man trodde sig lustvandra i de hespe-
ridiska trädgårdarne och vid hvarje steg tilltog öf-
verraskningen. Alla, som öfvervarit kongressens fe-
ster, voro enhälligt ofverens derom, att Odeonfesten
vida öfverträffade alla dem, som blifvit gifna vid
detta tillfälle, så väl i den förra Apollosalen, som i
kejserliga ridhuset. Valsens konung, Strauss, diri-
serade orkestern, som bestod af mer 400 personer,
och skördade ett allmänt bifall. Bland de närvaran-
de räknade man flera det kejserliga hofvets medlem-
mar och nästan hela den högre adeln, jemte den
liplomatiska korpsen. Det vackra könet hade sändt
ina värdigaste representanter och så förenade sig
ullt, för att förherrliga festen. Beklagligen visade
ig likväl det vid sådana tillfällen oundvikliga obe-
naget, trängseln, som genom det stora tilloppet för-
nleåde stor förvirring. Garderoberna voro ej till-
äckliga för den ofantliga menniskomassan, och på
å sätt uppstod stor oreda bland dem som aflägsna-
le sig, då de alltför länge måste vänta på sina öf-
erplagg. Härigenom föranleddes ledsamma scener
ich polisen måste komma emellan.
— Under den reglering med fängelsesystemet,
om nm för närvarande pågår här i landet, torde förtje-
a nämnas, att kungliga domstolen i Paris nyligen i
tt afgifvet utlåtande öfver penitentiär-systemet uta
alat den åäsigten, att inspärrning i enslig cell bör
nvändas i afseende på sådane förbrytare, som äro
ömda till fängelse på viss tid, emedan detta förva-
ingssätt, i domstolens tanka, vore första vilkoret för
n fånges förbättring. Men de, som äro dömde till
ingelse för lifstiden, tror domstolen deremot ej böra !
ållasi ensligt fängelse, utan att man kan tillåta dem
tt vistas tillsammans med andra fångar, som befinna
ig i lika belägenhet.
it——— RE ARR OERR RR