telse på hennes spel; ty, så snart förhänget rull: upp, är det icke längre Jenny Lind, det är den k rakter, hoy skall skildra , som träder fram inför i skådaren. Efter hennes första uppträdande spridd sig det ryktet, att hon här (i Berlin) studerat Nor ma. Likasom skulle en sådan originalitet i uppfatt ning och utförande kunna instuderas; likasom ick hvarje ton, hvarje blick, hvarje rörelse vittnade, hu ru djupt tänkt och kändt allt detta framströmma ur det inre af en inspirerad ande, ett väsen, son bildar en inom sig helt afslutad Harmoni mellan sångei och spelet! — Tyska språket, dess vokalisering i sån gen, det är det, som Jenny Lind här behöfde studer:; och lära sig. Men allt det öfriga, hvarmed hon pi hvarje språk som helst skulle vinna samma resultat har hon inom sig sjelf medfört så fulländadt, är s: helt och hället hennes eget, att det rykte, som er -Originel konstnärinna hon längesedan eger i sitt fä. dernesland, är mer än rättfärdigadt genom henne: Norma och Vielka. — Den, som hör henne på sccnen, blir hänryckt, tjusad öfver denna förening a sällsynta gålvor; men den, som känner henne utanför scenen, känner sig äfven genomträngd af verklig aktning för den unga qvinnan, hvilken genom sedernas renhet och hjertats godhet, genom anspråkslöshet och okonstlad modesti, står på samma höjd som konstnärinnan. — Utan öfverdrift kan man påstå, att Jenny Lind är en bland de märkvärdigaste företeelser inom den musikaliska verlden; och med hennes ungdom samt den outtröttlighet, hvarmed hon städse sträfvar framåt, skulle man kunna vänta, att operan med henne skall börja en ny era. — JETTESAL I Wien. Uti den österrikiska hufvudstaden, der folket ej får befatta sig med politiken, spekulerar man åtminstone på de offentliga nöjena. Till den nu ingångna karnevalen har man uppbyggt och invigt för detta ändamål en jettesal: Odeon. Mer än 6,006 personer af samhällets högre klasser förherrligade denna lokal genom sin närvaro vid invigningen deraf, och allt hvad detta etablissemang hade att bjuda beskrifves såsom i högsta grad bländande. Man trodde sig lustvandra i de hesperidiska trädgårdarne och vid hvarje steg tilltog öfverraskningen. Alla, som öfvervarit kongressens fester, voro enhälligt ofverens derom, att Odeonfesten vida öfverträffade alla dem, som blifvit gifna vid detta tillfälle, så väl i den förra Apollosalen, som i kejserliga ridhuset. Valsens konung, Strauss, diriserade orkestern, som bestod af mer 400 personer, och skördade ett allmänt bifall. Bland de närvarande räknade man flera det kejserliga hofvets medlemmar och nästan hela den högre adeln, jemte den liplomatiska korpsen. Det vackra könet hade sändt ina värdigaste representanter och så förenade sig ullt, för att förherrliga festen. Beklagligen visade ig likväl det vid sådana tillfällen oundvikliga obenaget, trängseln, som genom det stora tilloppet förnleåde stor förvirring. Garderoberna voro ej tilläckliga för den ofantliga menniskomassan, och på å sätt uppstod stor oreda bland dem som aflägsnale sig, då de alltför länge måste vänta på sina öferplagg. Härigenom föranleddes ledsamma scener ich polisen måste komma emellan. — Under den reglering med fängelsesystemet, om nm för närvarande pågår här i landet, torde förtjea nämnas, att kungliga domstolen i Paris nyligen i tt afgifvet utlåtande öfver penitentiär-systemet uta alat den åäsigten, att inspärrning i enslig cell bör nvändas i afseende på sådane förbrytare, som äro ömda till fängelse på viss tid, emedan detta förvaingssätt, i domstolens tanka, vore första vilkoret för n fånges förbättring. Men de, som äro dömde till ingelse för lifstiden, tror domstolen deremot ej böra ! ållasi ensligt fängelse, utan att man kan tillåta dem tt vistas tillsammans med andra fångar, som befinna ig i lika belägenhet. it——— RE ARR OERR RR