nt
lag, hans trefliga och öppna sätt alt vara —
kunde ej annat än draga vänner till sig och se-
dermera behålla dem. Tout ce qv fat est
marque dun homme suptrieur, ubrister Voltaire
om den tappre Conde, men hur mycket mera
träffande skulle man ej kunna tillämpa denne
strof på den svenska härföraren, hvilken, med
ringa medel, kom till stora resultater, och märk.
utan att hafva satt en fläck på sin blanka rid-
daresköld.
Den nyssnämnde rättframheten i Adlerereultz:
karakter uttalade sig aldrig skönare och impo-
santare, än när han sjelf fullkomligt insåg all
fäderneslandet behöfde sina stridiga krafter för-
enade. Då vek, såsom en dimma vidrörd af lju-
set, det misstroende och öfvermod, som någon
gång beskuggade hans mäktiga, ej passionsfria
ande; och han kunde i ett sådant ögonblick till
och med gå ända derhän att förbigå, nedsätta
och till och med rent af glömma sitt eget värde.
för att låta en annans komma fram och få till
börlig rättvisa och glans. Aldrig renare och oför-
ställdare yttrade sig denna aktning för sin nästa
förtjenster och på samma gång blygsamheten öf.
ver sina egna, än i ett bref från Adlerereuiz a
den 47 Mars 4809 till Georg Adlersparre, der
dessa stora, helgjutna tankar gåfvo sig luft: Pe
är med gladaste tillfredsställelse jag väntar mig
få göra bekantskap med en. man, som frå?
längre tid tillbaka väckt min uppmärlksamhe
och högaktning, och scm för närvarande är
föremåtet för hvar redlig svensks erkänsla och
tacksamhet. Utom Til:s företag tror jag knapp!
något här skett. Hvad jag gjort, är en följa
deraf, och inga betänkligheter kunde mera af-