sten att med sitt himmelska välljud öfverrösta
alla verldens bittra dissonanser. Huru ofta hos
svensken uppvaknar ej ännu denna lyckliga en-
fald, och detta svärmande vemod, som båda åter-
klinga ur våra äldsta sagor; hur ofta har han ej
ett verkligt behof att återgå till dem, för att på
samma gång komma närmare naturens eget hjerta.
Blicka in i dessa myther, och kan du förklara
symboliken i dem, så skall, du ock erkänna, att
menniskan kan vara stor genom sin öfverdrift.
Förstår du dem icke, dessa blomsterbilder ur
tena hjertan, så lemna dikten och förlora dig i
din verklighet; men aldrig då skall skogsfrun
bjuda. dig sina förföriska läppar, elfvorne skola ej
dansa i det mjuka gräset och Necken ej heller
spela på sin giga för dig. :
Denna ofrivilliga bestämmelse för det äfventyr-
liga och hemlighetsfulla har ej kunnat inge men-
niskan det lugn, den eftertänksamhet, som aldrig
tager. ett steg fram eller tillbaka, utan att be-
räkna det på förhand. Också har väl ingen na-
tion mindre betänkt sig och med slumpen dag-
tingat om sin nationella tillvaro, än det svenska,
som -varit och förblifvit, som Ehrensvärd yttrar,
pen natur full af hetsigheter.
Man har anmärkt, att svenskens vackraste e-
genskaper oftast behöft en påtryckning af behof-
vet, innan de kunnat förmås att framstiga i da-
gen. . Så är det ock, och kan sannerligen ej vara
annorlunda; ty der känslan beherrskar tankan,
der måste sjelfförtroendet hållas tillbaka af en
förlåtlig fruktan för sin egen efterrättlighet. Detta
må dock alldeles icke förblandas med den oblyg-
samhet, som har ständig rodnad på sina kinder
och darrar för sig sjelf; utan snarare arises såsom
en osäkerhet att kunna uppfylla det myckna, som
man inbillar sig: bestämd : att uträtta. Emedan
blygsamheten äfventyrar aldrig, den är en fort-
gående misströstan, en passiv åtrå, som knappast
fördrager sina egna blickar.
Af de många egenskaper, som fördelaktigast ka-