sten att med sitt himmelska välljud öfverrösta alla verldens bittra dissonanser. Huru ofta hos svensken uppvaknar ej ännu denna lyckliga enfald, och detta svärmande vemod, som båda återklinga ur våra äldsta sagor; hur ofta har han ej ett verkligt behof att återgå till dem, för att på samma gång komma närmare naturens eget hjerta. Blicka in i dessa myther, och kan du förklara symboliken i dem, så skall, du ock erkänna, att menniskan kan vara stor genom sin öfverdrift. Förstår du dem icke, dessa blomsterbilder ur tena hjertan, så lemna dikten och förlora dig i din verklighet; men aldrig då skall skogsfrun bjuda. dig sina förföriska läppar, elfvorne skola ej dansa i det mjuka gräset och Necken ej heller spela på sin giga för dig. : Denna ofrivilliga bestämmelse för det äfventyrliga och hemlighetsfulla har ej kunnat inge menniskan det lugn, den eftertänksamhet, som aldrig tager. ett steg fram eller tillbaka, utan att beräkna det på förhand. Också har väl ingen nation mindre betänkt sig och med slumpen dagtingat om sin nationella tillvaro, än det svenska, som -varit och förblifvit, som Ehrensvärd yttrar, pen natur full af hetsigheter. Man har anmärkt, att svenskens vackraste egenskaper oftast behöft en påtryckning af behofvet, innan de kunnat förmås att framstiga i dagen. . Så är det ock, och kan sannerligen ej vara annorlunda; ty der känslan beherrskar tankan, der måste sjelfförtroendet hållas tillbaka af en förlåtlig fruktan för sin egen efterrättlighet. Detta må dock alldeles icke förblandas med den oblygsamhet, som har ständig rodnad på sina kinder och darrar för sig sjelf; utan snarare arises såsom en osäkerhet att kunna uppfylla det myckna, som man inbillar sig: bestämd : att uträtta. Emedan blygsamheten äfventyrar aldrig, den är en fortgående misströstan, en passiv åtrå, som knappast fördrager sina egna blickar. Af de många egenskaper, som fördelaktigast ka