styra med en slags sjelfherrskande rätt. Om de än
äro förbundne att till ecklesiastikdepartementet in-
sända fedogörände. råpporter, så eger likväl icke
ehefen för detta departement en så direkt makt, att
han på de konsistoriella -förhållanderna kan utöfva
någon synnerlig inflytelse, Häraf förklaras lätt svå-
righeten, att rädda gymnasier och skolor ur deras
iräkade missgynnande ställning.
Serskilda gånger under inney. riksdag har jag haft
tillfälleatt på detta rum yttra mig i den vigtiga fråga,
som nu utgör föremål för pröfning. Med icke ringa till-
fredsställelse har jag erfarit. att Ekonomiutsk. deråt
egnat en uppmärksamhet, lika hedrande för utskot-
tet, som för det allmänna nyttig. genom det deraf
alstrade resultatet. Det är en billig gärd af tack-
samhet att sålunda tillerkänna utskottet en förtjenst
hvarpå utskottet, genom sitt betänkande, förvärfvat
grundade anspråk. Serdeles begrundansvärdt är ut-
skottets tillstyrkande, i afscende på gymnasiernes in-
förlifvande med skolorne. Till förmån för denna
amalgamering tala de mest bevekande skäl, och un-
dervisningsverkets varmaste vänner hafva länge för-
enat sig i önskan derom. Föröfrigt utmärker sig
utskottets förslag för en måtta — en varsamhet.
hvarför äfven den nya skolmetodens vedersakare
böra hålla utskottet tacksam räkning.
Då jag nu begär proposition till antagande af detta
förslag, hyser jag den på goda skäl byggda förhopp-
ning, att detsamma, redan godkändtafBondeständet.
jemväl vinner bifall hos rikets första stånd. Aukto-
riteten af trenne riksstånds sammanstämmande be-
slut skulle gifva Konungens regering ett betydande
stöd för den ombildning af undervisningsverket, som
är en bland tidens mest utmärkande fordringar.
Statslifvets gång å denna väg har hitintills varit
oklar och fragmentarisk. Kyrkans mellankomst har
städse gjort vägen osäker och ökat dess besvärlighe-
ter. men möjligtvis skall sjelfva motståndets öfver-
drift och passionsfulla retlighet omsider försvaga dess
hämmande verkningar och slutligen bidraga att ställa
den nya skolan på den af konungamakten hägnade
punkt, der den prelatensiska myndigheten villigt
sträcker henne sin försonande hand!
—
BORGARESTÅNDETS DISKUSSION ÖFVER BAN-
KO-UTSKOTTETS SÅ KALLADE FINANSBE-
TÄNKANDE,
(Forts. fr. 2 26.)
Hr De Mareö: Jag kunde inskränka mig att in-
stämma uti herr Foenanders väl motiverade yttran-
den; men då jag inom BankoUtsk. deltagit i ärendets
behandling, anhåller jag att med anledning af dis-
kussionen få yttra några ord. Då BankoUtskottet.
efter tagen kännedom af bankostyrelsens protokoller
och aflagda berätte!ser öfver bankens styrelse och
förvaltning sedan sista riksdag kom i erfarenhet af
bankens så högst försämrade ställning och de allt
mera hotande. svårigheterna att på en gång fullgöra
bankens förnämsta pligt, realisationens upprätthål-
lande och de i öfrigt nog heterogena funktioner, som
tillika betunga banken, så intogs sannerligen Utsk.
af ett djupt bekymmer. Jag vågar säga, att ingen
ledamot fanns, som icke insåg att banken omöjligen
kunde med lugn möta framtiden, styrd och förvaltad
efter samma, hvarandra motsägande, principer, som
hittil!s. Man blef allmänt ense, ätminstone derom.
att något måste åtgöras. Det har, ty värr. visat sig.
hvad många anat och förutsagt, att 1834 års reali-
sation icke hvilar på nog solida grunder, blef omoget
heslutad och genomförd, då hankens sedlar till ett
hestämdt silfvervärde skulle utgöra det enda cirku-
Jerande myntet, utan att ens åtföljas af ändamälsen-
liga kreditlagar och under bibehållande och utsträc-
kande af bankens onaturliga lånerörelse. Vid silf-
verutvexlingens början var bankens metalliska fond
samlad genom subsidier och inköp af silfver mot sed-
Jar, som icke egde något bestämdt reelt värde och
icke då ännu berättigade till uttagning af recl va-
luta. Allt det silfver som sedan ingått till banken
har ditkommit på en konstlad och onaturlig väg ge-
nom köp. Flere påföljde års högst lyckliga handels-
konjunktur har icke förmått motsvara landets oer-
hörda import, således icke att på den enda naturliga
vägen genom exportens öfvervigt inbringa till banken
något silfver, ens värdt att omnämnas. Vid denna
riksdags början utgjorde bankens metalliska kassa
2,800,000 Rdr, som ungefär endast motsvarar sam-
ma belopp, som bruksegares hypothekskassa genom
fastigheters pantsättande i sednare åren inbragt ilan-
det och till banken försålt. Det vill således synas;
att förutan denna mellankomst hade bankoluckan
långt för detta måst stängas för silfverutvexling, el-
ler ock nästan allt pappersmynt indragas genom rea-
liserande af bankens utestående fordringar. Det vill
häraf vidare synas, att då vår förnämsta exportarti-
kel, jernet, utan allt hopp om återgång, numera fal-
it i pris med en tredjedel, och då svenska fraktlian-
deln är längt ifrån så fördelaktig som för några år
sedan, under det att importen af nödvändighets- och
yxartiklar årligen stiger, åtminstoneicke förminskas
importtullen utgör i denna stund lika mycket som
vid samma tid 1843), så är långt mindre bopp nu
än någonsin, att på den så kallade naturliga vägen,
handelsvägen, metalliska kassans bestånd, än mindre
dess så högst behöfliga förstärkning, kan vara att
förvänta. Då likväl upprätthållandet af realisatio-
nen, af tro och lofyen, är bankens första skyldighet,
och cn bland representationens heligaste pligter, det
må kosta land och rike hvad som helst, så frågar
mån sig naturligen, hvad månde under så brydsamma
omständigheter för banken vara att göra, för att bi-
behålla och förbättra sin närvarande ställning? Ban-
ken liknar för närvarande en rik men starkt skuld-
salt man, med stora fasta tillgänger, och stora svårt
realisabla fordringar. — Ansatt af sina kreditorer,
skulle -han naturligtvis heldre, än att inveckla sig i
nya lån, besluta sig att upptaga sina fordringar och
dermed liqvidera skulden. Se der den enkla tanke-
gång, som föranledt mig att biträda förslaget om öf-
ÅN ben tm Un DR BY
SS