styra med en slags sjelfherrskande rätt. Om de än äro förbundne att till ecklesiastikdepartementet insända fedogörände. råpporter, så eger likväl icke ehefen för detta departement en så direkt makt, att han på de konsistoriella -förhållanderna kan utöfva någon synnerlig inflytelse, Häraf förklaras lätt svårigheten, att rädda gymnasier och skolor ur deras iräkade missgynnande ställning. Serskilda gånger under inney. riksdag har jag haft tillfälleatt på detta rum yttra mig i den vigtiga fråga, som nu utgör föremål för pröfning. Med icke ringa tillfredsställelse har jag erfarit. att Ekonomiutsk. deråt egnat en uppmärksamhet, lika hedrande för utskottet, som för det allmänna nyttig. genom det deraf alstrade resultatet. Det är en billig gärd af tacksamhet att sålunda tillerkänna utskottet en förtjenst hvarpå utskottet, genom sitt betänkande, förvärfvat grundade anspråk. Serdeles begrundansvärdt är utskottets tillstyrkande, i afscende på gymnasiernes införlifvande med skolorne. Till förmån för denna amalgamering tala de mest bevekande skäl, och undervisningsverkets varmaste vänner hafva länge förenat sig i önskan derom. Föröfrigt utmärker sig utskottets förslag för en måtta — en varsamhet. hvarför äfven den nya skolmetodens vedersakare böra hålla utskottet tacksam räkning. Då jag nu begär proposition till antagande af detta förslag, hyser jag den på goda skäl byggda förhoppning, att detsamma, redan godkändtafBondeständet. jemväl vinner bifall hos rikets första stånd. Auktoriteten af trenne riksstånds sammanstämmande beslut skulle gifva Konungens regering ett betydande stöd för den ombildning af undervisningsverket, som är en bland tidens mest utmärkande fordringar. Statslifvets gång å denna väg har hitintills varit oklar och fragmentarisk. Kyrkans mellankomst har städse gjort vägen osäker och ökat dess besvärligheter. men möjligtvis skall sjelfva motståndets öfverdrift och passionsfulla retlighet omsider försvaga dess hämmande verkningar och slutligen bidraga att ställa den nya skolan på den af konungamakten hägnade punkt, der den prelatensiska myndigheten villigt sträcker henne sin försonande hand! — BORGARESTÅNDETS DISKUSSION ÖFVER BANKO-UTSKOTTETS SÅ KALLADE FINANSBETÄNKANDE, (Forts. fr. 2 26.) Hr De Mareö: Jag kunde inskränka mig att instämma uti herr Foenanders väl motiverade yttranden; men då jag inom BankoUtsk. deltagit i ärendets behandling, anhåller jag att med anledning af diskussionen få yttra några ord. Då BankoUtskottet. efter tagen kännedom af bankostyrelsens protokoller och aflagda berätte!ser öfver bankens styrelse och förvaltning sedan sista riksdag kom i erfarenhet af bankens så högst försämrade ställning och de allt mera hotande. svårigheterna att på en gång fullgöra bankens förnämsta pligt, realisationens upprätthållande och de i öfrigt nog heterogena funktioner, som tillika betunga banken, så intogs sannerligen Utsk. af ett djupt bekymmer. Jag vågar säga, att ingen ledamot fanns, som icke insåg att banken omöjligen kunde med lugn möta framtiden, styrd och förvaltad efter samma, hvarandra motsägande, principer, som hittil!s. Man blef allmänt ense, ätminstone derom. att något måste åtgöras. Det har, ty värr. visat sig. hvad många anat och förutsagt, att 1834 års realisation icke hvilar på nog solida grunder, blef omoget heslutad och genomförd, då hankens sedlar till ett hestämdt silfvervärde skulle utgöra det enda cirkuJerande myntet, utan att ens åtföljas af ändamälsenliga kreditlagar och under bibehållande och utsträckande af bankens onaturliga lånerörelse. Vid silfverutvexlingens början var bankens metalliska fond samlad genom subsidier och inköp af silfver mot sedJar, som icke egde något bestämdt reelt värde och icke då ännu berättigade till uttagning af recl valuta. Allt det silfver som sedan ingått till banken har ditkommit på en konstlad och onaturlig väg genom köp. Flere påföljde års högst lyckliga handelskonjunktur har icke förmått motsvara landets oerhörda import, således icke att på den enda naturliga vägen genom exportens öfvervigt inbringa till banken något silfver, ens värdt att omnämnas. Vid denna riksdags början utgjorde bankens metalliska kassa 2,800,000 Rdr, som ungefär endast motsvarar samma belopp, som bruksegares hypothekskassa genom fastigheters pantsättande i sednare åren inbragt ilandet och till banken försålt. Det vill således synas; att förutan denna mellankomst hade bankoluckan långt för detta måst stängas för silfverutvexling, eller ock nästan allt pappersmynt indragas genom realiserande af bankens utestående fordringar. Det vill häraf vidare synas, att då vår förnämsta exportartikel, jernet, utan allt hopp om återgång, numera falit i pris med en tredjedel, och då svenska fraktliandeln är längt ifrån så fördelaktig som för några år sedan, under det att importen af nödvändighetsoch yxartiklar årligen stiger, åtminstoneicke förminskas importtullen utgör i denna stund lika mycket som vid samma tid 1843), så är långt mindre bopp nu än någonsin, att på den så kallade naturliga vägen, handelsvägen, metalliska kassans bestånd, än mindre dess så högst behöfliga förstärkning, kan vara att förvänta. Då likväl upprätthållandet af realisationen, af tro och lofyen, är bankens första skyldighet, och cn bland representationens heligaste pligter, det må kosta land och rike hvad som helst, så frågar mån sig naturligen, hvad månde under så brydsamma omständigheter för banken vara att göra, för att bibehålla och förbättra sin närvarande ställning? Banken liknar för närvarande en rik men starkt skuldsalt man, med stora fasta tillgänger, och stora svårt realisabla fordringar. — Ansatt af sina kreditorer, skulle -han naturligtvis heldre, än att inveckla sig i nya lån, besluta sig att upptaga sina fordringar och dermed liqvidera skulden. Se der den enkla tankegång, som föranledt mig att biträda förslaget om öfÅN ben tm Un DR BY SS