ditt ärende, Lindner; men jag hade ej velat at
också dul g
Lindner studsade: Hvad då, bäste öfverste?
Ja, jag kan misstaga mig — niåh! säg for
hvad du vill, sade öfversten otåligt.
Nu är det, som vi veta, just icke något hast
göra att fria; man måste slå sina små krokar
huru ärlig och rättfram man kan vara föröfrigt
och Lindner hade också en liten inledning fär-
dig, då öfversten på en gång ref sönder alltihop
med :sitt säg fort.
Nåhl återtog gubben, hvad är det? säg ut.
Jo, herr öfverste, jag älskar Hedda, och ön-
skar att få veta er tanke derom, sade Lindner
som ej hade annan utväg.
Gubben var så vänlig eljest, och han hade vän-
tat att nu få höra några råd, några faderliga ord.
men i det stället fick öfversten en den allrage-
menaste gallblandade ättiksmin, man kunde tän-
ka sig, och sade: Jaså.
Men, herr öfverster, yttrade Lindner förlägen,
när han tydligen såg att öfversten ogillade hans
fråga; xmen — — j
Nåh, kära Lindner! började öfversten, jag
sade ju jaså — men apropos, har ni läst tidnin-
garne?
Nej, hos prostens ha vi ingen annan tidning
än stifts-tidningen, sade Lindner, förundrad öf-
ver den besynnerliga Irågan. .
,Jaså — ja, jag får se — i afton skall jag ge
dig svar,, och dermed återträdde de i sällskapet:
Ändtligen satte sig det lilla sällskapet till bor-
det.) och Lindner fick sin plats bredvid Hedda,
om bekymrad såg på sin granne, för att utfor-
sx. huru saken gått. Lindner såg ledsen ochsför-
ig.w ut, och öfverstens ansigte var fullt! af hie?
sogt, Ver; öfverstinnan deremot hade en tankfull
ochti. ka glad min, och Drängstedt med fru hade
i sitt så, alt vara något underdånigt; som skule
föreställa kärlek och vördnad.