ditt ärende, Lindner; men jag hade ej velat at också dul g Lindner studsade: Hvad då, bäste öfverste? Ja, jag kan misstaga mig — niåh! säg for hvad du vill, sade öfversten otåligt. Nu är det, som vi veta, just icke något hast göra att fria; man måste slå sina små krokar huru ärlig och rättfram man kan vara föröfrigt och Lindner hade också en liten inledning färdig, då öfversten på en gång ref sönder alltihop med :sitt säg fort. Nåhl återtog gubben, hvad är det? säg ut. Jo, herr öfverste, jag älskar Hedda, och önskar att få veta er tanke derom, sade Lindner som ej hade annan utväg. Gubben var så vänlig eljest, och han hade väntat att nu få höra några råd, några faderliga ord. men i det stället fick öfversten en den allragemenaste gallblandade ättiksmin, man kunde tänka sig, och sade: Jaså. Men, herr öfverster, yttrade Lindner förlägen, när han tydligen såg att öfversten ogillade hans fråga; xmen — — j Nåh, kära Lindner! började öfversten, jag sade ju jaså — men apropos, har ni läst tidningarne? Nej, hos prostens ha vi ingen annan tidning än stifts-tidningen, sade Lindner, förundrad öfver den besynnerliga Irågan. . ,Jaså — ja, jag får se — i afton skall jag ge dig svar,, och dermed återträdde de i sällskapet: Ändtligen satte sig det lilla sällskapet till bordet.) och Lindner fick sin plats bredvid Hedda, om bekymrad såg på sin granne, för att utforsx. huru saken gått. Lindner såg ledsen ochsförig.w ut, och öfverstens ansigte var fullt! af hie? sogt, Ver; öfverstinnan deremot hade en tankfull ochti. ka glad min, och Drängstedt med fru hade i sitt så, alt vara något underdånigt; som skule föreställa kärlek och vördnad.