icke alltid; man kan inte alltid handla så att det
utstår en skarp pröfning — men det är dock
ändå ej just svårt — och det finnes menniskor,
som hålla af mig.n s
Jaså! — Och du är således nöjd att vara
ad ljunkt 2
sÅh ja, smålog Lindner, det går väl an, jag
bar ingen skuld.
,Jaså! Nå, käre Fredrik, är du imte nyfiken
alt veta hvad jag är?
Jo, hvad är baron nu?
Baron! Låt bli det der! varnade Philip. Jo
ser du, jag är kammarherre.n
Nåb, återtog Lindner, har du mycken till-
fredssfällelse af din tjenst?
Åh ja! Jag kan inte klagar, yttrade Philip, och
orsaken hvarföre du ej hört af mig är den, att
jag är attach vid missionen i Paris — och,) til-
lade han skrattande, att låta en pastorsadjunkt
lösa ett utländskt bref, vore att ruinera konom
Kom, nu skola vi helsa på min syster — Julia.
Lindner, kommer jag rätt ihåg, så var du så der
litet småkär i Julia.
Lindner rodnade; ty hans ungdomsminne vak-
nade, och Philip hade rätt.
,Se här, Julia, känner du Lindner?) sade kam-
marherrn, då han, förande presten vid handen,
presenterade honom för sin syster.
Förlåt mig, Lindner, tillade han, jag får väl
göra min sak rigtigt — fru landshöfdingskan Silf-
verkors, född Nordenstråle — magister Fredrik
Lindner.
Den nya tandshöfdingskan hade ej förlorat nå-
got af sitt fördna behag, fastän hon ej nu hade
de barnsligt ljufva dragen, som fordom.
Jo, jag mins mycket väl mag stern från den
tiden då jag var barn — endast femton år gam-
mal, yttrade hon förbindligt. Min kära bror,
den vildhjernån; talade mycket om er — han hål-
ler ännu af er -— det är verkligen den enda be-
ständiga sida jag känner om min kära Filip.
Med. en artig bugning vände hon sig från Lind-
net och fortsalte sitt samtal med -en ung militär,
som, vridande mustacherna, med ett slags för-
Häm närsynthet hade betraktat honom: