icke alltid; man kan inte alltid handla så att det utstår en skarp pröfning — men det är dock ändå ej just svårt — och det finnes menniskor, som hålla af mig.n s Jaså! — Och du är således nöjd att vara ad ljunkt 2 sÅh ja, smålog Lindner, det går väl an, jag bar ingen skuld. ,Jaså! Nå, käre Fredrik, är du imte nyfiken alt veta hvad jag är? Jo, hvad är baron nu? Baron! Låt bli det der! varnade Philip. Jo ser du, jag är kammarherre.n Nåb, återtog Lindner, har du mycken tillfredssfällelse af din tjenst? Åh ja! Jag kan inte klagar, yttrade Philip, och orsaken hvarföre du ej hört af mig är den, att jag är attach vid missionen i Paris — och,) tillade han skrattande, att låta en pastorsadjunkt lösa ett utländskt bref, vore att ruinera konom Kom, nu skola vi helsa på min syster — Julia. Lindner, kommer jag rätt ihåg, så var du så der litet småkär i Julia. Lindner rodnade; ty hans ungdomsminne vaknade, och Philip hade rätt. ,Se här, Julia, känner du Lindner?) sade kammarherrn, då han, förande presten vid handen, presenterade honom för sin syster. Förlåt mig, Lindner, tillade han, jag får väl göra min sak rigtigt — fru landshöfdingskan Silfverkors, född Nordenstråle — magister Fredrik Lindner. Den nya tandshöfdingskan hade ej förlorat något af sitt fördna behag, fastän hon ej nu hade de barnsligt ljufva dragen, som fordom. Jo, jag mins mycket väl mag stern från den tiden då jag var barn — endast femton år gammal, yttrade hon förbindligt. Min kära bror, den vildhjernån; talade mycket om er — han håller ännu af er -— det är verkligen den enda beständiga sida jag känner om min kära Filip. Med. en artig bugning vände hon sig från Lindnet och fortsalte sitt samtal med -en ung militär, som, vridande mustacherna, med ett slags förHäm närsynthet hade betraktat honom: