em — — — — — — —
baft så många lyckliga ögonblick, ilade en obe
haglig känsla genom hans själ; men då han så
öfverstinnan badande i tårar, så rörde det honom
oaktadt han tillräknade henne allt och på en gån;
måste förakta och tacka henne.
vAck, herr magister, snyftade öfverstinnan ocI
räckte ut handen, förakta oss inte, för all de
förakta oss: inte.n
Nej, fru öfverstinna, yttrade han mild oci
försonande, nej, jag bär ej hat till er — nej, vit
Gud, det gör jag icke -
Öfverstinnan missförstod honom; ty det föl
henne ej in att han kunde förakta henne för hen
nes handling, utan på sin höjd hata henne; der
före afbröt hon honom straxt.
Ack nej, herr magister, det vet jag nog att n
ej hatar mig, ty eljest hade ni ej kommit hit
men förakta mig inte, goda magister, förakta os
inte derföre att vi äro fattiga, att vi ingentin
ega. Ack, min bäste magister, det är förskräck
ligt att bli öfvergifven af sina vänner — att s
:sig föraktade. Det är den fattiges lott.p
Jag tror icke det, yttrade Lindner, småleendt
sorgligt, jag har aldrig föraktat den fattige fö
hans fattigdom.,
Ack! det är då som min man säger: Lind
ner är en ädel menniska.
Så förblandar den ytliga menniskan alla mora
liska begrepp, hon vänder upp och ner på bjertat
thermometer-skala. Ofverstinnan ansåg en van
lig sak för höjden af ädelmod, och ansåg ädel
modet för blott lappri.
Jag bar, fortfor hon snyftande, fastän me
torra ögon — jag skref, skulle jag säga, ti
min måg Drängstedt och begärde, att han skull