em — — — — — — — baft så många lyckliga ögonblick, ilade en obe haglig känsla genom hans själ; men då han så öfverstinnan badande i tårar, så rörde det honom oaktadt han tillräknade henne allt och på en gån; måste förakta och tacka henne. vAck, herr magister, snyftade öfverstinnan ocI räckte ut handen, förakta oss inte, för all de förakta oss: inte.n Nej, fru öfverstinna, yttrade han mild oci försonande, nej, jag bär ej hat till er — nej, vit Gud, det gör jag icke Öfverstinnan missförstod honom; ty det föl henne ej in att han kunde förakta henne för hen nes handling, utan på sin höjd hata henne; der före afbröt hon honom straxt. Ack nej, herr magister, det vet jag nog att n ej hatar mig, ty eljest hade ni ej kommit hit men förakta mig inte, goda magister, förakta os inte derföre att vi äro fattiga, att vi ingentin ega. Ack, min bäste magister, det är förskräck ligt att bli öfvergifven af sina vänner — att s :sig föraktade. Det är den fattiges lott.p Jag tror icke det, yttrade Lindner, småleendt sorgligt, jag har aldrig föraktat den fattige fö hans fattigdom., Ack! det är då som min man säger: Lind ner är en ädel menniska. Så förblandar den ytliga menniskan alla mora liska begrepp, hon vänder upp och ner på bjertat thermometer-skala. Ofverstinnan ansåg en van lig sak för höjden af ädelmod, och ansåg ädel modet för blott lappri. Jag bar, fortfor hon snyftande, fastän me torra ögon — jag skref, skulle jag säga, ti min måg Drängstedt och begärde, att han skull