(Insändt.)
Till M:lle Högqvist, såsom Ophelia.
Ditt är shådespelets rike,
Stort, omätligt, utan like,
Rikt som menskoanden är;
Löjet fäster dig vasaller,
Tåren, inom ögats galler,
Vittne om ditt välde bär.
Och så långt som ordet hinner,
Biidning finns, och känsla brinner,
Ser du trogna hjertan än.
Drottning — saknar du ej throner,
Du dem eger i — passioner,
- Krona utaf — kärleken!
O! det måste herrligt kallas
Känna allas blickar, allas
Girigt fästade på dig;
Och att ens2m kunna lyfta,
Ur det flyddas dunkla klyfta,
Stora andar upp till sig!
Omkring Shakspearcs höga tanka.
Smidig, som lianens ranka,
Slingrar sig sitt mjuka spel;
Kring dess stam hvad blad det breder!
Rikt med blommor honom kläder,
Och i doftet är din själ:
O! Ophelia himmelskt stilla,
Sannt och skönt ditt sinnes villa
Systerfamn kring sorgen brer;
Själens rubbning der är qvinna,
Full af grace vi än den finna,
Späd och blyg den ännu är.
Blott af sig så tänkt hon blifvit,
Ja! ditt snille Shakspeares gifvit
Hvad ej någon än det skänkt.
På hans ord du fäster vingar,