RIESDAGEN.
BORGAT ESTÅNDETS DISKUSSION ÖFVER BAN-
KO-UTSKOTTETS sÅ KALLADE TINANSBE-
TÄNKANDE.
Efter on föregående öfverläggning om föredragnings-
gättet. börjades diskussionen i hufvudsaken af Hr Pe
tre, hvilken uppläste ett längre anförande, som redan
finn:s iafördt i denna tidning, MM 302 för förl. år.
Hr Foenander fick derefter ordet och anförde:
Jag anbäller att i det maktpåliggande ämne, som
nu före hafrves, få taga det högtärade Ständets tåla-
mod i anspråk för afhörandet af de åsigter, som ledt
mig vid deltagandet i samma ämnes behandling i Ut-
skottet.
Uti min vid betänkandet fogade reservation har
jag sacst, att jag instämt i de flesta principer, som
uti samma betänkande blifvit uttalade, men förutsatt
att hehofvet af längt flere mera genomgripande förän-
drinzar. än de nu föreslagne, framdeles skola allmän-
nare erkännas, och att dessa småningom skola blifva
samt ansett de närvarande såsom en öf-
I ett bättre system, hvarförutan jag trott
a bankens skyldighet, att ännu så mycket som
rätta sig efter och medla emellan ögonblic-
a opinioner om bankens egentliga ändamål.
indamål är för närvarande trefaldigt: det af
depositions- och vexelbank, af lånebark, samt afall-
män sta sanstalt. Jag skall icke uppehålla mig vid
den til öfverflöd bevisade olämpligheten af ansprå-
ken på en banks verksamhet i alla dessa riktningar.
ej heller vid omöj!igheten för en bank att uppfylla
hvart och ett af dessa ständigt stigande anspråk. Jag
vill i korthet tillkännagifva, att jag anser en af de
uppgifter, man har att lösa, vara den att ombilda
banken til en beskaffenhet, motsvarande endast det
först ina ändamålet, och att erkänna. det egen-
skapen af allmän låneanstalt är en egenskan, som al-
drig borde tillhöra hvarken banken eler någon annan
statsarsiait, och att upphörandet deraf skulle medfö-
ra de välgörande frukter för så väl nationen,
: som för, barken sjelf.
Fördelarne för banken behöfva icke utvecklas. Till
densammas åligganden hörer i främsta rummet rea-
lisationens upprätthällande, hvilket icke blott under-
lättas, utan vvilkorligen bjr garanteras, genom ban-
kens fande från alla sannolika förluster, äfvensom
från faran af förlägenhet vid egna förbindelsers upp-
fyllande. Allmänheten skule väl ej komma att af
sstatsbankens emancipation från skyldigheten att sä-
nom låneanstalt fungera genast draga någon direkt
fiytta, och mången skulle derutaf i sina operationer
vnna sig generad; men fördelarne för det hela upp-
fäga alltför mycket olägenheterna för de enskilde,
ör att man i va!et skulle behöfva vara tveksam.
Det är en serdeles gängse sjukdom i vårt land,
den der vanan att åkalla främmande biträde, innan
man anlitar sina egna hjelpkällor.. Denna sjukdom
har, som felen hos ett bortskämdt barn, blifvit omsorgs-
fullt urderbål!len af svaga och klemiga föräldrar, Ri-
kets Ständer, som år från år, tid efter annan, öpp-
nat nia tillfällen till skuldsättningar, och på samma
gåne gilvit nya anledningar till nationens försoffande.
Ingenting är säkrare än att en ömsesidig vexelverkan
här utlsfvat sitt inflytande, och att klemigheten, som
Vanligt, - endast alstrat nya anspråk från den natio-
nel!a fegmans sida; Månne det icke är tid på att
vi sjeiiva rycka oss ur denna dvala, medan tid ännu
är, och hycm vet huru länge enså an räcker? Visser-
ligen kan man fortfara att qvacksalfva, och viskola mä-
hända ännu icke på en half eller en tredjedels mans-
ålder behöfva lägga oss på den financiella sotsängen,
men ditåt na!kas vi med stora steg, om sjukdomen
icke rätt behandlas, och om dess orsaker cj blifva
häfne. Visserligen kan, genom konstlade mesurer
g nom nya lånekällors öppnande, den financiella ore:
dans och villervallans fullkomliga utbrott en tid bort.
åt fördröjas, men räddas kunna vi icke på dennö
vig. Det lånebehof, som oaflåtligen tillfredsställes
skall nödvändigt ständigt ökas, och kan aldrig mättas
Vi insöfvas allt mera och mera, och förslappninger
tilltar; men snart eller sent skola vi vakna, och dette
uppvaknande kan blifva förskräckligt. När en gång
hela vår kredit är förstörd; när ingen hjelp mer:
finnes; när vi, skattskyldige under utlänningen, slut
ligen till hans förnöjande få afstå den ärfda jorden
då torde det vara för sent attångra vår oförsigtighet
Jag ser ingen annan möjlighet att afvända dett:
slut på vär nationella sjelfständighet, än att i god tid
och ju förr desto hellre, söka våra resurser inom os:
sjelfva, och icke förlita oss endast på främmande hjelp
Det vill säga: vi måste fördubbla vår arbetsflit oci
förenkla vårt lefnadssätt. Olyckligtvis mäste vi här
till bringas genom lidanden och försakelser. Men v
underkasta oss icke dessa af fri vilja; vi måste tvin
gas dertill, och den missförstådda ömheten om. de
närvarande måste vika för skyldigheten emot de
tillkommande. Medlen till förtsättande af den gaml:
stråten måste betagas oss. Tillfållena till antinger
en sådan skuldsättning, som i de festa fall tjenar til
uppehällande. af. redan. förstörda finanser, eller til
anticipation på framtida, ofta ovissa tillgångar, måst
inskräntkas. Det skall svida, och det skall påskynds
mängens fall; men det skall deremot nödga oss at
anstränga våra krafter och våra omsorger för vå
existens gencm oss sjelfva; det skall uppdrifva vår:
själsförmögenheter genom användandet af värt snille
Ach vär navfnnringcgåfva: dat ckatletärka våra kronng.
an