stackars svag menniska. Nå väl, imedlertid lät
ifverstinnans inledning så: hon önskade att se sin
lotter lycklig i en god mans armar, jag bor-
de ha överseende med hennes små fel — hon
har ett ädelt hjerta och precist sin mors grund-
satser. Allt det der är godt och väl; men icke
hade hon behöft att utveckla allt det der så noga
ör mig, som anser Julia för en engel:— och en
efvande engel.
Öfverstinhans inledning var lång. Ändtligen
com den frågan: när jag ämnade taga pastoral-
xamen? Jag hade verkligen ej tänkt derpå, u-
an hade byggt hela min framlid på en kommi-
sterslägenhet.
pPastoralexamen?... Jag vet icke...
Det är likväl nödigt att taga den, sade öfver-
slinnan. Julia kan icke vara nöjd med en ad-
junkt eller komminister på landet, fastän, tillade
hon, liksom hon ångrat sig, fastän Julia nog är
så dåraktig att hon följde er till Otaheili, om ni
fölle på den idten att bli missionär.,
Vårt samtal afbröts; ty Hedda kom in.
pJaså, det är du, Hedda lilla, sade frun. Nå.
lu vet af den stora nyheten ? i
,Ja, tant.
Nå, Hedda lilla, du skail glädjas med de glade
och sörja med de soma söorgsne äro, återtog frun.
Du skall vara gladare, mitt barn. Du är så stel
pch underlig på en tid; det blir allt värre och värre.
Tag exempel af Julia, som är glädjen sjelf. Man
kan vara oskyldig och religiös, utan att vara sur-
mulen.
sr Ändlligen, ändtligen kom Julia, och jag fick
ala några ord med henne.