penbar Sstria mot 87 ) Regeringstormen, som uttryck-
ligen stadgar, att R. St. ega gemensamt med Konun-
gen, makt att stifta allmän civil-. kriminal!- och kyr-
kolar, och att sådan förut stiftad lag förändra och
upphäfva.
— ————— HH
Yttrande i högvördige Presteståndet i anledning
af väckte motioner om landtbruksakademiens
indragning, af professor Fries.
Då diskussonen inom högv. Ståndet väl endast
kommer alt röra antagandet af sista momentet uti
högl. Stats- och Ekonomiutskottens betänkande Je
30, torde det anses öfverflödigt upptaga sjelfva huf-
vudfrågan efter Utskottens fullständiga utredning af
ämnet; men då ett af medståndens protokoller öf-
verflödar af de hårdaste omdömen öfver denna min-
nesvård af Carl XIV Johans kärlek för Sveriges
allmoge och aktning för dess yrken, torde det til-
lätas en oväldig betraktare deröfver söka sprida ett
annat ljus, en blidare dager. Det måste i sanning
väcka någon undran, att denna ovilja endast uttalas
af Bondeståndet, hvars intressen landtbruksakade-
miens pligt är att bevaka. Om nu ej framgäångarne
svarat emot den ädle stiftarens förhoppningar, synes
billigheten fordra, att man erkände den goda, väl-
villiga afsigten; klokheten, att man insåge vigten
deraf, att jordbrukets intresse och framsteg för en
statens angelägenhet blifvit erkände; jag vågar säga
adlade. Ty den tid är ännu i friskt minne, då
dessa yrken ansågos för låga att ligga inom de högre
samhällsklassernes synkrets — då nu tvertom vexel-
bruk och trädning, plöjning och klöfvyerodling m. m.
utgöra vanliga simtalsämnen i de mest bildade kret-
sar. Redan detta erkännande af arbetets ära är en
omätlig moralisk vinst; just detta har väckt ett var-
mare deltagande för jordbrukarnes mödor och stri-
der; de allmänna sympathierna för lindrande af landt-
mannayrkets bördor. Redin genom vacklandet af de
högre samhällsklassernes intresse för yrket hafva till-
fallit det samma oberäkneliga materiella fördelar, om
än icke de under sednare decennier sig allt mer och
mer utbredande bättre brukningssätt, redskap, boskaps-
racer, klöfverodling m. m. derom afgåfvo ögonsken-
liga vittnesbörd. Hafva dessa framsteg utgått från
allmogen sjelf eller till den spridt sig från veten-
skapligt bildade landtbrukare, som följt vetenska-
pens framgång i främmande länder? Är icke landt-
bruksakademien alla dessas gemensamma förenings-
punkt? Hafva icke många af de densamma under-
ordnade hushållssällskaper utvecklat ett ädelt nit
och rastlös verksamhet? Aterstå för svenska jord-
bruket icke flera framsteg att göra, eller hafva vi
icke mer af andra länders erfarenhet att lära?
Landtbruksakademien har de sednare åren i detta
afseende troget uppfyllt sin bestämmelse, som dess
utgifne, men af dess oblida domare troligen a!drig
äste handlingar vittna. Genom dess försorg hafva
vi erhållit öfversättningar af de erkändt yppersta
arbeten i denna väg (Thaer, Lowe) och flere efter
vårt land lämpade originalarbeten (Wahlbergs fo-
derväxter, Ströms lärobok, enkla reglor för skogars
skötsel m. fl.) Genom dess försorg hafva nya, särde-
les lönande sädesslag, såsom himalayakorn, Hordeum
disticho Zeocritum, kubbhvete, skallöshafre och flere
synnerligen förmånliga cederväxter blifvit införde
och vida i landet utspridde. Den har beredt tillgång
på en mängd nyttiga utländske träd och buskar, af
hvilka blott 4844 till lågt pris förså!des 7000 styc-
ken. — Men hvad stort sker, det sker tyst, och
mängden märker det icke; det nya kommer visser-
ligen icke i första hand till allmogen, utan till aka-
demiens ledamöter och vetenskapligt bildade landt-
brukare i provinserna, ty allmogen vill först med
egna ögon öfvertyga sig om nyttan, och antager cj
blott efter föreskrifter det nya. Vare det sagdt till
vårt Bondestånds ära; men nog är det ändock, då
det gäller verkställigheten, det mest konservativa
elementet i staten och det, som ihärdigast motstår
reformer i sitt eget yrke. Man erinre sig blott
den ovilja, hvarmed allmogen för 100 år sedan till
skänks emottog potaterne och ansåg dessas anbe-
fallda odling icke blott skadlig, utan stundom äfven
0gudaktig,. Man crinre sig det bittra tadlet af
den ädle Maclcans odödliga förtjenster af jordbru-
ket etler samtidens förbannelser öfver det anbefallda
skånska enskiftet, som nutiden välsignar. Jag vågar
tryggt påstå, att intet stort framsteg i jordbruket
skett utin mängdens stora misstroende; de, som
deruti sökt hryta en ny bana, hafva oftast varit fö-
remål för sina grannars ätlöja, eller, vid misslyckade
försök, någon skadefröjd. Så se vi af Kalms .resa.
att förhållandet var äfven i England med en man
som utomordentligt mycket på sin tid verkade för
engelska jordbruket. Den exempellöst bittra striden
om kelpheredning på Orkneyöarne, hvarigenom på
kort tid jordbruksegendomarne stego 1.000 proc. i vär-
de våra Trangrumsalleer m. m. kunde här äfven citeras.
men jag må blott nämna, att fodervexterfördömts
som ogräs, rapsat som onyttig åkerkål o. s. v.
Efter min uppfattning är det statens pligt; att, så
väl uppmärksamt följa landtbrukets raska framsteg
i fremmande länder, som bekosta försöken till deras
öfverflyttande till oss, hvartill den enskilde hvarken
kan hafva tid eller råd. Staten måste truga upplys-
ningar på dem. som lefva i den lycksäligaste tro på
sin egen osfyerträftlighet. Men äfven jag har till
vära redan tryckte protokoller öfver sjette hufvudti-
teln klandrande yttrat mig öfver våra jordbrukssko-
lor, som för närvarande endast lemna staten säker-
het att anslagsmedlen blifva ordentligen uppburne,
fast jag för det goda ändamålet cj ville motsätta mig
saken väl vetande, att man ej får utkasta det nyföd-
da barnet innan det lärt sig gå. Men att fördöma
det rationella landtbruket derföre, att mycket på ex-
perimentalfälten har ett tvinande utseende, synes mig
vara detsamma som utdöma läkarekonsten, efter fol-
ket på lasaretterna ej är friskare än annorstädes.
Och afser man blott den pekuniära nettobehållningen,
1 vinner visst en kemisk svafyvelsticksfabrik priset
ramför Berzelii laboratorium. Må 99 bland 4100
örsäk misslyckas. det hundrade betalar tusenfallt allas
EE ———— EE ———L LK