Då jag — blyg var jag, det skall Gud veta —
då jag anmälde mig hos öfversten, så blott små
log han, liksom försmädligt.
Lycka till, min vän, lycka tilll sade han, oc
tryckte min hand. Jag hoppas att ni känne
bvarandra, alt edra lynnen sympatisera?
Ja, 0 ja yttrade jag.
Nå, så Gud välsigne er då!v återtog gubben
Hör du, Hedda, lyckönska Julias fästmany tilla-
de han till sin brorsdotter, som var i rummet
fastän jag ej märkt det.
Fliekan var ovanligt blek, och då hon steg up
för att lyckönska mig, skedde det stelare och
mera tillgjordt än någonsin. Hon gjorde en sort
nigning och sade: Lycka till, Lindner! Det äl
skada på flickan, — det felas blott ett hjerta
men hon är en bild — en madonna, ej ett dra;
af hvarken glädje eller smärta.
Min svärmor, öfverstinnan, tog mig i enskild
fört Julia gick ut då jag kom tillbaka, tydli-
gen på tillsägelse. Jag tyckte ej om det der hem:
ignetsfulla — jag kan säga allt för Julia. -Hor
började tala om mina kunskaper, mina förträfflig:
ezenskaper, — jag blir aldrig slug på öfverstin.
uvan;, jag är som alla andra, och Gud skall vet:
att mina kunskaper icke äro för många — min:
egen: kaper — en smula fåfänga, en dyning di
och då af andligt högmod, när jag ser någon stac
kare som är sämre än jag (baron Ärenrot ga
mg dock i det fallet en god lexa); item den ela
ka vanan att förarga mig på andra, när jag sie!
burit mig dumt åt — då jag sökt att hjelpa nå
gon och teane ej ville bli bjelpt och bemött mi
med otack — således mina förträftliga egenska
per bestå deri, alt rätt och siält vara en vanli