-, SS - SO OSAR MO SS fö
och endast Preussen, som kände vidden af faran
hindrade honom, genom sin mellankomst, der
ifrån. Hr von Hormayr, en af Tysklands bäst:
häfdatecknare, förklarar nu, och ej utan giltig
skäl, det beryktade mordet på de fransyska sän-
.debuden vid kongressen i Rastadt dermed, at
Österrikiska kabinettet, hvilket, som bekant är
lät utföra anslaget, hoppades finna papper ho:
sändebuden, hvarigenom Bäiern skulle kompro-
metteras och Österrike finna anledning att bort-
taga Bäiern. Men 4809 deremot tog Bäiern åter-
igen vara på sin fördel: korteligen, de båda gran-
narne hafva fullt skäl att betrakta hvarandra med
fiendtliga. ögon och derefter inrätta sin politik.
Bäiern felas det, för att blifva en stor makt, ett
stycke af Österrike; detta måste deremot, för att
icke, på samma sätt som det redan förlorat Schwa-
ben och Breisgau, blifva af Tyskland fullkomlig!
undanträngdt mot Orienten till en rent slavisk ko-
loni, af alla krafter söka uppehålla sig, i krig
genom utvidgning mot Bäiern, men under tiden
genom bearbetning af syd-Tysklands sympalier.
Nu har nyligen religionen blifvit en företrädes-
vis brukbar häfstång i den katolska delen af Tysk-
land; den fordna toleransen har lemnat rum för
en ursinnig och, såsom från Romerska sidan var
att vänta, väl organiserad fanausm. Bäiern för-
stod att vid begagnandet af densamma förekomma
det Österrikiska kabinettet och bildar nu jesui-
ternas hufvudläger i Tyskland, hvilket. förträffligt
arbetar i händerne på det andra i Belgien eta-
blerade. Nu anstränger sig Österrike att godtgöra
det försummade: det söndersliter Josef II:s tole-
ranslagar, det förtrycker och misshandlar sina pro-
testantiska. undersåter, utom i Ungern, hvarest
riksdagen måste respekteras; hofvet täflar i bigot-
teri med hvarje annat i den katolska kristenhe-
ten. Men för att med Biiern kunna dela Roms
ynnestbevis, hvilka äfven för Österrike äro nödige
såsom motvigt mot de slaviske ,Umtriebe,, så
måste Österrike nödvändigt äfven föra krig mot
de frisinnade ideerna: derföre framhärdar det i
sitt prohibitifsystem mot alla mer genomgripande
reformer, mot all friare uppfattning af verldsliga
och andliga ting, och betager sig derigenom, med
en hos förhärdade aristokrater visserligen icke o-
väntad fögblindelse, det enda medlet till vinnande
af det mål, som det likväl söker och behöfver,
nemligen att fortfarande befästa sig i Tyskland.
Preussen deremot (icke regeringen men staten)
har i betydlig grad förvärfvat sig Tysklands sym-
patier och förhoppningar, så att den nuvarande
regeringen väl ännu en tid kan tära på detta ka-
pital. Dervid kommer det Preussen till gagn att
utom Osterrike och Bäiern, frihetens oförställda
vedersakare, ingen. Tysk stat finns af den politi-
ska vigt, att den möjligen kunde vinna försprång
framför Preussen: I de blindes land är den cen-
ögde konung, säger ordspråket. A andra sidan
begripes det lätt, att den nyaste Preussiska poli-
tikens obenägenhet för politiska och andra fram-
steg, eftergifvenheten för Ryssland — för hvilket
man hyser ett lika grundligt hat från Bodensjön
ända till yttersta ost-Preussen, som från Bälten
till Lappland — dagligen mera aflägsnar Preus-
siska regeringen och Tyska folket från hvarandra.
Mcn icke dessmindre bibehåller Preussen, staten
nemligen, otvifvelaktigt sin bestämmelse alt stå i
spetsen för det Tyska framskridandet, och det är
ett . vigtigt tecken till en stigande politisk bild-
ning, att de öfriga Tyska folkstammarne, hvilka
fordomdags alla voro afundsjuka på hvarandra och
i synnerhet på Preussarne, nu halva lärt sig att
skilja emellan en regering och ett folk, och alt
de likasom solidariskt med Preussarne bära hela
densammas missnöje med de närvarande förhål-
landerne.
Samma lillstånd af misstroende och förstämd-
het, som i Preussen, råder mer och mindre i
hela det öfriga Tyskland. Det är numera icke
endast minnet af de ouppfyllda löftena af år
1815, som väckt så mycket missnöje hos folken
mot deras regeringar: nu har småningom en vida
mäktigare fiende uppstått emot styrelserna, nem-
ligen det med den politiska bildningen mognade .
allmänna medvetandet, att Tyskland förvaltas för !
dynastiernes räkning samt med ledning af privi-
legierade förhållanden och personer och utländ-
ska inflytelser, i stället att det borde styras blott
för det allmänna bästa — och att det ihärdiga
vägrandet af väsendtliga reformer har sin grundl:
icke i brist på tid eller insigt, utan i brist på
vilja -- Och denna öfvertygelse, detta medve-
tande hos folket är det enda ljusa fenomen in-
öm våra tyska förhållanden, vår enda, men också
oOsvikliga förhoppning om en bättre framtid. Hurul
illa det står till med de nu vid statsrodret sit-
tande maktegandes kredit, det visar sig redan
deraf, att nästan all talang bortvänder sig från
dessa maktens höjder och sluter sig till opposi-
tionen. De nu varande maktegande i Berlin t.
ex., måste åtnöja sig med utlefvade renommöåer,
en Tieck och en Rickert, under det sådane män,
som Uhland, Freiligrath, Hervegh stå i opposi-
tionens främsta led. : Schelling bemödar sig att
ännu få folk att tro, det han är i besittning af
filosofiens lifs-elixir, hvilket han likväl, liksom
Cagliostro, aldrig låter pröfva, under det helal
den Hegelska skolan, med öppet öra för tidens
Top, har nedstigit på det praktiska fältet, der
politikens lifsfrågor under oppositionens fana för-
fäktas, och der bland andra Tysklands störste nu
lefvande historieskrifvare, Schlosser, kämpar. Är!
det icke märkvärdigt, att Strauss, som förr stod
alldeles bort vänd från politiken. nu interesserar: