den icke, ty den ljudadejlik en harpas klany fö,
mina öron.
Men min flicka löste sig ur englaringen och
nalkades mig och hviftade med sina vingar er
ljuflig svalka kring min brännande panna, ocl
mina ögon klarnade och mina öron öppnades
och jag förstod allt. Och jag hörde englarne säga
Säg barnen der nere, att de ej skola frukta
sig, ty Gud är kärleken, men att de skola nal
kas honom såsom rätte barn sin rätte fader, ickc
med bäfvan, utan i kärleksfull undergilfvenhet.
Säg dem, att de icke såsom en fårhop, genom
herdens staf och genom hans hotelser, kunna drift
vas in i himlen; ty sannerligen de komma ditin
Utan skola menniskorna af fri vilja och af full
hjerta söka Herran, men icke tvingade af slafvisl
fruktan för straff.
Ty den som är gudfruktig blott af fruktan fö;
straff, är i sitt hjerta en gudsförnekare och han:
bör en tviflets hädelse.
Ty menniskornas första pligt är alt tro sin fa
der om godt, deras enda bön bör vara om kär
Ick och deras enda gåfva kärlek.
Bort derföre med de falske lärare, som för-
banna i stället att välsigna, som förmörka i stäl-
let alt upplysa, och som sprida elände och nöd
i den fattiges bydda. Jag säger eder — — —
Hittills hade allt varit tyst i den vida nejden
men nu afbröts talarens ord af ett häftigt sorl
män och qvinnor reste sig, och nu såg man
månskenet en man, åtföljd af en mängd personer
tränga sig in i folkhopen.
Det var länsmannen, som på magister Dräng
sted!s uppmaning, och efter inbemtade befallnin