der och vid den ideen, att detta utgör hyad man
kallar kunskap, utan äfven :derföre, att läraren
också vänjer sig vid denna skenkunskap och snart
finner det beqvämast, att på intet sätt väcka bår-
nets sjelfverksamhet i tänkande.
Gud allena vet hvarifrån man fått den tron
att det är minnet hufvudsakligast som är verk-
samt hos barnet, och att man. derföre ännu fort-
far att låta utanlexorna spela hufvudrollen vid
all undervisning. Man har bär, som 1 allt annat
gjort opp en spekulation på fri hand, i stället att
nedlåta :sig-att fråga naturen, fastän det troligen
varit bättre, då frågan är om sättet att bibringa
ett barn kunskaper och vetande, att tillse huru
barnet sjelf bär sig åt, då det på fri band och
utan. någon ordentlig undervisning skaffar sig kun-
skap om alla de nya ting det ser omkring sig.
Man får då se, att detta icke sker så att barnet
först lär sig ett ord, ett namn eller dylikt; utan
det söker först reda på en saks egenskaper, bruk
och nyttjande; med ett ord skaffar sig ett be-
grepp om sjelfva saken, och Törst sedan skaffar
det sig ett. namn, antingen det vanliga, eller ock
ett som det sjelf sammansätter på grund af nå-
gon egenskap hos föremålet för dess forskning.
Desså :namn äro ofta nog ganska uttrycksfulla, t.
ex. då jag hörde ett barn Omtala en skinige-
nomp, ett ord som ingen kunde förstå, förrän
barnet visade på fönsterrutan, som verkligen
kunde få ett dylikt namn, om man ej hade ett
kortare, eller då ett annat barn kallade en flagga
för flyta, derföre att den liksom: flöt i luften;
med ett ord, det är gifvet att barnet börjar med
ett begrepp och slutar med ett ord och ej
tvärtöm, att således, om undervisningen skall
vara ett sätt att af barnet göra en menniska
med förmåga af eftertanka och egen forskning,
bör den meddeka. begrepp, sysselsätta sig med
förståndsöfningar och inskränka minnesöfningen
till blott det allra nödvändigaste. Man kan min-
nas en sak utan att förstå den, men man kan