under toffeln — tyst min mun så får du socker
— hä hä hälv
Jag kommer igen i morgon,, afbröt Lindner
skolmästaren, som ville, efter sådane personers
vana, ställa sig in hos den ene, genom att för-
tala den andre; jag skall i morgon se till skolan
och höra hvad barnen kunna.
Den unga presten gick, och sedan satte sig herr
Efterström ner på sin plats och började tala om
hvad han var för en karl, en rigtigt dugtig karl,
som inte var rädd om sjelfva biskopen kom, och
som extimerade, prosten och magistern inte mer
än ett glas vatten.
Den andra morgonen Var herr Efterström mäkta
blek och liksom mera svag; ty hur det än var
med hans mod, så blef det allt mindre och min-
dre, allt som ruset -dunstade bort, och då han
påföljande morgon påminde sig att magistern
skulle komma, vågade kan icke-styrka sig, på sitt
vanliga sätt, utan var, som man säger, ,spiknyk-
ter). på morgonqvisten; man: kunde, då man såg
honom, ej underlåta att tänka: anden är villig,
men köttet svagt,; ty hans darrande händer,
hans likbleka hy, hans dystra mine: allt antydde
att han stridde en hård kamp mot sin vana.
Barnen ställdes i ordning och då magistern kom,
såg skolan åtminstone något hyggligare ut, än da-
gen förut.
Lindner företog sig att examinera barnen; men
oaktadt alla skolmästarens försök att hjelpa dem
på tråden, kunde de ej redogöra hvarken för
kristendom eller geografi.och historia. Det fanns
väl flere som kunde katekesen fermt utantill;
men då magistern ej var nöjd med endast detta,
utan började på alt göra så kallade förstånds-
frågor,, kunde ingen svara ett enda ord; ty herr
Efterström håde ej någon fallenhet att göra så-
dåna frågor, utan var nöjd blott barnen läste pre-
cist som det stod i boken. Utanlexorna äro en
olycka för all; skolundervisning, icke ällenast der-
före, att barnen vänja sig vid ett tanklöst plad-