ligen och mundtligen erinradt. (Forts: följer.)
ERSTA SNRA SRS ENE IAe
BREF IFRÅN LANDSORTEN, RÖRANDE
HÖGVÖRDIGA YTTRANDEN I REPRE-
SENTATIONSFRÅGAN.
Första brefvet.
(Forts. från 22 6.)
2. Biskop Nibelii anförande röjer genast der
erfarne riksdagsmannen, hvilken ej behöfver fje-
ska för ett namn, hvarken såsom talare eller if-
rare, och är oberoende af annat än sjelfva de!
konservativa interesset, jemte vänskapen måbänd:
och vanans makt. Hans yttrande framträder häri
genom i en så serskild dager, att man knappas
skulle i detsamma upptäcka något tycke af pro:
fessor Reuterdahls, om slägtskapen ej förrådde sig
i sjelfva taktiken att först anfalla det föreslagna
nya, och endast efteråt komma till frågan huru-
vida det gamla behöfver ändras eller lemna plats
för det förra. Med denna taktik upphör likhe-
ten dock: ty der professorn, dikterar aforismer,
letar biskopen efter bevis; och han har synbar-
ligen gjort sig besvär dermed i afseende på der
föreslagna valcensus och den skenbara vådan att
brist på bildning kanske skulle komma att vis:
sig bland valmän och valbare, om utskottets för-
slag blefve antaget. Alla biskopens inkast från
dessa synpunkter äro imedlertid sådana, att. om
han icke haft någonting annat att. invända, så
borde hans röst ha:-kunnat påräknas för reform
vännernas sedermera ingifna förslag, hvari dess:
ahmärkningsanledningar funnos undanröjda. Sö
år likväl icke förhållandet; ty när biskopen öt
vergår från formen till grunderna, återfinner mar
älven i hans anförande de vanliga inkaster emo!
den i: Konstitutionsutskottets - motiver tillkänna-
gifna hufvudgrunden för hela förslaget, nemliger
dem så kallade personlighetsprincipen. Men
när man hör en man med så mycken !skarpsynt-
het, som biskop Nibelius ådagalägger i öfrigt,in-
stämma i ropet mot denna princip, kunde mar
med skäl fråga: Månne äfven han har kunnat lå
ta verkligen föra sig bakom ljuset angående rätt:
meningen med detta Konstitutionsutsk:s uttryck
eller blifva;dupe af den hos de konservative med
så mycken. omsorg bearbetade misstydningen a
dUetsamma ? Skulle äfven han kunnat godkänn:
detiha misstydning, som aldrig bedragit sjelfv:
nåtionen. — den stora mängden af riksdagsspek
taklets blotta åskådare — om biskopen ej. der
hade. sett ett beqvämt svepskäl att öppet få för
kasta den förändring, , som hemligen synes h:
nästan mer misshagat prelaturen, än något anna
interessentskap i detgamla systemet? Kunde äe
, väl någonsin undfalla biskop Nibelius, ätt Kon
stitutionsutsk:s val af detta uttryck väl var rig
tigt, för så vidt utsk:t tillåtes beteckna hvad de
tydligen betecknat dermed, nemligen menniskan
rättighet alt, redan såsom menniska och uta
behof af ståndstitlar, ega en röst vid ordnandet a
det samhälle, hvars väl eller ve äfven är hennes
men att dermed visst aldrig har menats egois
mens, den-isolerade och omedborgerliga indivi
dualitetens anspråk att gälla någonting ensam oc
utan ens de qvalifikationer, dem hvarje samhälls
ledamot eger, som är hufvudman för en slägt elle
ett hushåll? .. Ett dylikt missförstånd, hos e
man som biskop Nibelius, måste man finna hel
och hållet otänkbart. Men när man ser äfve
honom nedlåta. sig till. misstydningen af detta orc
kan man knappast undgå att beklaga, att ej Kon
stitutionsutsk. så gerna hade sagt rent ut, att des
förslag utgick från medborgerlighetsprincipen,
motsats till klassprincipen; ty fastän förvräng
ningsförsök visst icke skulle uteblifvit äfven i a!
seende på denna benämning, då-franska revolu
tionens så ofta missbrukade medborgareväsend
här var så nära att tillgripa som invändning;
är likväl den i Frankrike ursprungliga och i all
hänseenden rätta och aktning värda syftninge
dermed: nw mera så ållmänt känd och erkänt