ligen och mundtligen erinradt. (Forts: följer.) ERSTA SNRA SRS ENE IAe BREF IFRÅN LANDSORTEN, RÖRANDE HÖGVÖRDIGA YTTRANDEN I REPRESENTATIONSFRÅGAN. Första brefvet. (Forts. från 22 6.) 2. Biskop Nibelii anförande röjer genast der erfarne riksdagsmannen, hvilken ej behöfver fjeska för ett namn, hvarken såsom talare eller ifrare, och är oberoende af annat än sjelfva de! konservativa interesset, jemte vänskapen måbänd: och vanans makt. Hans yttrande framträder häri genom i en så serskild dager, att man knappas skulle i detsamma upptäcka något tycke af pro: fessor Reuterdahls, om slägtskapen ej förrådde sig i sjelfva taktiken att först anfalla det föreslagna nya, och endast efteråt komma till frågan huruvida det gamla behöfver ändras eller lemna plats för det förra. Med denna taktik upphör likheten dock: ty der professorn, dikterar aforismer, letar biskopen efter bevis; och han har synbarligen gjort sig besvär dermed i afseende på der föreslagna valcensus och den skenbara vådan att brist på bildning kanske skulle komma att vis: sig bland valmän och valbare, om utskottets förslag blefve antaget. Alla biskopens inkast från dessa synpunkter äro imedlertid sådana, att. om han icke haft någonting annat att. invända, så borde hans röst ha:-kunnat påräknas för reform vännernas sedermera ingifna förslag, hvari dess: ahmärkningsanledningar funnos undanröjda. Sö år likväl icke förhållandet; ty när biskopen öt vergår från formen till grunderna, återfinner mar älven i hans anförande de vanliga inkaster emo! den i: Konstitutionsutskottets motiver tillkännagifna hufvudgrunden för hela förslaget, nemliger dem så kallade personlighetsprincipen. Men när man hör en man med så mycken !skarpsynthet, som biskop Nibelius ådagalägger i öfrigt,instämma i ropet mot denna princip, kunde mar med skäl fråga: Månne äfven han har kunnat lå ta verkligen föra sig bakom ljuset angående rätt: meningen med detta Konstitutionsutsk:s uttryck eller blifva;dupe af den hos de konservative med så mycken. omsorg bearbetade misstydningen a dUetsamma ? Skulle äfven han kunnat godkänn: detiha misstydning, som aldrig bedragit sjelfv: nåtionen. — den stora mängden af riksdagsspek taklets blotta åskådare — om biskopen ej. der hade. sett ett beqvämt svepskäl att öppet få för kasta den förändring, , som hemligen synes h: nästan mer misshagat prelaturen, än något anna interessentskap i detgamla systemet? Kunde äe , väl någonsin undfalla biskop Nibelius, ätt Kon stitutionsutsk:s val af detta uttryck väl var rig tigt, för så vidt utsk:t tillåtes beteckna hvad de tydligen betecknat dermed, nemligen menniskan rättighet alt, redan såsom menniska och uta behof af ståndstitlar, ega en röst vid ordnandet a det samhälle, hvars väl eller ve äfven är hennes men att dermed visst aldrig har menats egois mens, den-isolerade och omedborgerliga indivi dualitetens anspråk att gälla någonting ensam oc utan ens de qvalifikationer, dem hvarje samhälls ledamot eger, som är hufvudman för en slägt elle ett hushåll? .. Ett dylikt missförstånd, hos e man som biskop Nibelius, måste man finna hel och hållet otänkbart. Men när man ser äfve honom nedlåta. sig till. misstydningen af detta orc kan man knappast undgå att beklaga, att ej Kon stitutionsutsk. så gerna hade sagt rent ut, att des förslag utgick från medborgerlighetsprincipen, motsats till klassprincipen; ty fastän förvräng ningsförsök visst icke skulle uteblifvit äfven i a! seende på denna benämning, då-franska revolu tionens så ofta missbrukade medborgareväsend här var så nära att tillgripa som invändning; är likväl den i Frankrike ursprungliga och i all hänseenden rätta och aktning värda syftninge dermed: nw mera så ållmänt känd och erkänt