nog oskyldig att vara fri och nog fri för att vara
lad. Hon talade derföre med Fredrik liksom med
en gammal hokant, de herättade hyarandra om
sina lekar som barn och Fredrik omtalade sina
och Philips favorilnöjen och kom således att älven
tala om bållkastningen.
Och vet du, Julia, inföll Philip, den der båll-
kastningen gör att Lindner beslutat sig alt blifva
rest.
,Prest! vill herrn bli prest?n småskrattade Ju-
lia; jag tycker att herrn skulle bättre passa till
oflicer.
Prat! yttrade lektor Klasmark; jaså, Lind-
ner vill bli prest,
Jan, svarade Philip, och nu omtalade han
hela historien. Philip framställde Fredriks sön-
dagsläsning för gummorna litet komisk, och Fre-
drik stod der som på nålar; han vågade ej se
på den glada fröken, ty han visste förut, att hon
skulle skratta åt honom; och det var så underligt
i hans själ — han tillät lektor Klasmark och
Philip skratta — men att hon skulle göra det,
smärtade honom. Philips historia blef temligen
lång: han hade, sin vän ovetande, stått utanför
och lyssnat på honom under hans föreläsningat
för de begge gummorna. Lektor Klasmark skrat-
iade af bjertans grund och likaså lektorskan, som
hade sin puts bredvid friherrinnan — denna
blott smålog, men ej satiriskt. Äntligen kastade
Fredrik en blick på Julia, och hon skrattadq
icke, hon ej en gåhg smålog, hon hade, så tyckte
han, någonting högtidigt i minen och hade fästa
blicken på hans glödanas ansigte, Han blef nöjt
med sig sjelf och med Jutia — hon ensamt bad
ej skrattat åt hans skönaste dröm, den att el
gång kunna trösta och hugsvala dem som lida
Han betraktade den unga flickans drag, ännu så
hon på honom; men snart slog hon ner blicke
— men hon skrattade icke. Och huru tacksar
var ej gossen för detta allvar. i
)Men hans farp, yttrade Klasmark, sedan be