sma smyghål och tjufhålor, Sa beryktade .O5erningsmän och anförare för missdådareband, slutligen ock de icke bättre beryktade hus, hvilka stå under uppsigt af polisdirektören Dunker, hyvilken här har samma slags namnkunnighet med Vidocq i Paris och Forrester i London. Berlin har likaledes sina uselhetsqvarter, i hvilka nästan värre uppträden förefalla, än dem man finner beskrifna af Eugene Sue i hans Parisiska Mysterier; och hvilkas skildring skulle hållas för romaneska digter och öfverdrifter, af den lyckligare lottade, som saknar begrepp om den lägsta folkhopens elände. Inom en enda bland Berlins förstäder, det så kallade Voigtland, lefva mer än 20,000 menniskor, bland hvilka ganska få äga mer än hvad de förtjena för dagen. Brister den dagliga förtjensten, så saknå de allt: svälta, frysa, och stjäla slutligen, när nöden qväfver deras rättskänsla eller fruktan Tför straff. Vidlyftiga gårdar finnas i denna trakt, så kallade familjhus, hvarest tusentals uslingar bo tillsammans; tre till fyra hushåll ofta i ett enda litet rum. Hyran betalas för dagen eller veckan; men våra välgörenhetssamfund träffa ej sällan olyckliga sjuka män och qvinnor jemte deras barn, knappt skylda af några lumpor och liggande i uthus på litet halm, utan möjlighet till eldvärme, utan bröd, gifna till rof åt den yttersta hjelplöshet. För några dagar sedan fann )der Männer-Kranken-Verein en man och hans hustru jemte sex barn, alla sjuka, i ett stall, der de sedan flera dygn icke haft det minsta att äta. Men i trots af :de många välgörenhetsföreningar som här finnas, och fastän Berlins stadskassa årligen bidrager med 430,000 Rthr (1,200,000 Rdr Rgs) till fattigförsörjningen, och oaktadt de talrika sjukoch försörjningshusen, vexer de nedersta folkklassernas elände på det förfärligaste vis. Med fruktansvärd visshet ser den tänkände betraktaren huru klyftan emellan armod och rikedom vidgar sig oupphörligt, huru slöseriet, praktbegäret och njutningslystnaden tilltaga på den ena sidan och på den andra allt slags behof hos den svältande arbetareskaran förstorar sig, likt en lavin, mer och mer uppnående den tyngd och massa, som fordras för att omotståndligt störta öfver och krossa allt i sin framfart. Den hemska strid, som redan förra seklets statsmän förespådde, och hvartill enstaka förpostträff-. ningar redan börjat i några länder: striden emellan dem som äga intet och något: denna strid är äfveni antågande nu mera inom Tyskland, och bar förkunnat sigjgenom de Sehlesiska väfrarnes upplopp, samt föga mindre tydligt i Bäjern, Böhmen och vid Rhen. Frågan är nu hvad som bir ske för att afvärja detta öde, och säkerligen tänker man.ingenstädes så mycket och så djupsinnigt deröfver som i Tyskland, de mångsidiga ideernas och den filosofiska bildningens hemland. Så mycket anser man här redan afgjordt, att blotta barmhertighetsverk hjelpa till intet. För att tillstoppa den hotande olyckans källor, måste man icke. utdela allmosor, under uppmaning åt de fattige till ödmjukhet och försakelse; man måste tvertom uppsöka de dolda frätsåren hos vårt närvarande samhällsskick; hvilka inom alla Europas stater äro ungefär desamma; ty inom dem alla, äfven de som kalla sig de friaste, har den stora Hopen hittills förblifvit i det närmaste lottlös uti statsförfattningens välgerningar: förblifvit undertryckt, öfverlåten åt sin nöd, lika mycket beklärhd genom lagstiftningen och förvaltningen, och vanligen hårdast träffad af beskattningssystemet. Förvildad, okunnig, rå och trälaktig, känner denna usla hop ingenting mer af samhället, än dess fångknektar och förbud, som hålla den i tygel och bevaka den. Om medborgerliga prerogativer saknar den all aning; hela syftemålet med dess lif är att stilla hungern, hela dess tankeansträngning är upptagen med sättet att lyckas deri. Samhällets grundvalar är det följaktligen, som måste ombildas, så framt det icke skall, på en gång och oförväntadt, störta; ty äfven till de lägsta samhällsregionerna nedtränga småningom, men förvirradt, begreppen om rättigheter och lefnadslycka. Den nya tiden med sin upplysning letar sig väg till källarhålor och uthus, befolkade af menskliga väsenden; man kan ej dölja för sig, och gör det ej heller, att äfven hopen börjar tänka. Häri ligger orsaken till den allmänna häpnad, som för några månader sedan grep hela Tyskland, när man i Berlin stiftade en centralförening för arbetsklassens upphjelpande. I mer än tjugo stora städer hafva lokalföreningar för samma ändamål ingåtts sedan: och huru lifligt syftemålet omfattades äfven i de högsta kretsarne, har jag redan nämnt vid förmälandet om konungens gåfva af 43,000 rtbr till centralföreningen, med förhoppning om mera framdeles. Mån kan likväl förutse, att denna enthusiastiska begynnelse snart . skall följas af betänkligheter. I England och Frankrike, der tryckpressen är fri och folksuveräniteten utbasupas som grundsats, kämpa styrelsen och de förmögna klasserna med den ihärdigaste stränghet emot arbetares föreningar; men i Preussen — i en envåldsmonarki, der man kategoriskt afvisar all offentlignet, all medborgarefrihet, allt fortskridande till ett konstilutionelt samhällsskick, — der vill man nu gå hopens anspråk till mötes med arbetarceföreningar, hvilka till sjelfva sitt väsende äro fullkomligt demokratiska, Och bära så många sällsamma teorier i sitt sköte! Penna sjelfmotsägelse är oupplöslig. Också berättas det, att furst Metternich far genom några vänskapligt varnande noter och promemorier väckt ängslan öfver det kinkiga problemet, och att man nu mera ing än enting högre önskar, att man aldrig här hade tillåtit dessa förenir rn sr. . Re ÅA bm od mds vn