sma smyghål och tjufhålor, Sa beryktade .O5er-
ningsmän och anförare för missdådareband, slut-
ligen ock de icke bättre beryktade hus, hvilka
stå under uppsigt af polisdirektören Dunker, hyvil-
ken här har samma slags namnkunnighet med
Vidocq i Paris och Forrester i London. Berlin
har likaledes sina uselhetsqvarter, i hvilka nästan
värre uppträden förefalla, än dem man finner be-
skrifna af Eugene Sue i hans Parisiska Mysterier;
och hvilkas skildring skulle hållas för romane-
ska digter och öfverdrifter, af den lyckligare lot-
tade, som saknar begrepp om den lägsta folkho-
pens elände. Inom en enda bland Berlins förstä-
der, det så kallade Voigtland, lefva mer än 20,000
menniskor, bland hvilka ganska få äga mer än
hvad de förtjena för dagen. Brister den dagliga
förtjensten, så saknå de allt: svälta, frysa, och
stjäla slutligen, när nöden qväfver deras rättskänsla
eller fruktan Tför straff. Vidlyftiga gårdar finnas
i denna trakt, så kallade familjhus, hvarest tu-
sentals uslingar bo tillsammans; tre till fyra hus-
håll ofta i ett enda litet rum. Hyran betalas för
dagen eller veckan; men våra välgörenhetssam-
fund träffa ej sällan olyckliga sjuka män och qvin-
nor jemte deras barn, knappt skylda af några
lumpor och liggande i uthus på litet halm, utan
möjlighet till eldvärme, utan bröd, gifna till rof
åt den yttersta hjelplöshet. För några dagar se-
dan fann )der Männer-Kranken-Verein en man
och hans hustru jemte sex barn, alla sjuka, i ett
stall, der de sedan flera dygn icke haft det min-
sta att äta. Men i trots af :de många välgören-
hetsföreningar som här finnas, och fastän Berlins
stadskassa årligen bidrager med 430,000 Rthr
(1,200,000 Rdr Rgs) till fattigförsörjningen, och
oaktadt de talrika sjuk- och försörjningshusen, vexer
de nedersta folkklassernas elände på det förfärli-
gaste vis. Med fruktansvärd visshet ser den tän-
kände betraktaren huru klyftan emellan armod
och rikedom vidgar sig oupphörligt, huru slöse-
riet, praktbegäret och njutningslystnaden tilltaga
på den ena sidan och på den andra allt slags be-
hof hos den svältande arbetareskaran förstorar
sig, likt en lavin, mer och mer uppnående den
tyngd och massa, som fordras för att omotstånd-
ligt störta öfver och krossa allt i sin framfart.
Den hemska strid, som redan förra seklets stats-
män förespådde, och hvartill enstaka förpostträff-.
ningar redan börjat i några länder: striden emellan
dem som äga intet och något: denna strid är äfveni
antågande nu mera inom Tyskland, och bar förkun-
nat sigjgenom de Sehlesiska väfrarnes upplopp, samt
föga mindre tydligt i Bäjern, Böhmen och vid Rhen.
Frågan är nu hvad som bir ske för att afvärja
detta öde, och säkerligen tänker man.ingenstädes
så mycket och så djupsinnigt deröfver som i
Tyskland, de mångsidiga ideernas och den filoso-
fiska bildningens hemland. Så mycket anser man
här redan afgjordt, att blotta barmhertighetsverk
hjelpa till intet. För att tillstoppa den hotande
olyckans källor, måste man icke. utdela allmosor,
under uppmaning åt de fattige till ödmjukhet
och försakelse; man måste tvertom uppsöka de
dolda frätsåren hos vårt närvarande samhällsskick;
hvilka inom alla Europas stater äro ungefär de-
samma; ty inom dem alla, äfven de som kalla
sig de friaste, har den stora Hopen hittills för-
blifvit i det närmaste lottlös uti statsförfattnin-
gens välgerningar: förblifvit undertryckt, öfverlå-
ten åt sin nöd, lika mycket beklärhd genom lag-
stiftningen och förvaltningen, och vanligen hår-
dast träffad af beskattningssystemet. Förvildad,
okunnig, rå och trälaktig, känner denna usla hop
ingenting mer af samhället, än dess fångknektar
och förbud, som hålla den i tygel och bevaka
den. Om medborgerliga prerogativer saknar den
all aning; hela syftemålet med dess lif är att
stilla hungern, hela dess tankeansträngning är
upptagen med sättet att lyckas deri. Samhällets
grundvalar är det följaktligen, som måste ombil-
das, så framt det icke skall, på en gång och
oförväntadt, störta; ty äfven till de lägsta sam-
hällsregionerna nedtränga småningom, men för-
virradt, begreppen om rättigheter och lefnads-
lycka. Den nya tiden med sin upplysning letar
sig väg till källarhålor och uthus, befolkade af
menskliga väsenden; man kan ej dölja för sig,
och gör det ej heller, att äfven hopen börjar
tänka. Häri ligger orsaken till den allmänna häp-
nad, som för några månader sedan grep hela
Tyskland, när man i Berlin stiftade en central-
förening för arbetsklassens upphjelpande. I mer
än tjugo stora städer hafva lokalföreningar för
samma ändamål ingåtts sedan: och huru lifligt
syftemålet omfattades äfven i de högsta kretsarne,
har jag redan nämnt vid förmälandet om konun-
gens gåfva af 43,000 rtbr till centralföreningen,
med förhoppning om mera framdeles. Mån kan
likväl förutse, att denna enthusiastiska begynnelse
snart . skall följas af betänkligheter. I England
och Frankrike, der tryckpressen är fri och folk-
suveräniteten utbasupas som grundsats, kämpa
styrelsen och de förmögna klasserna med den
ihärdigaste stränghet emot arbetares föreningar;
men i Preussen — i en envåldsmonarki, der man
kategoriskt afvisar all offentlignet, all medborgare-
frihet, allt fortskridande till ett konstilutionelt
samhällsskick, — der vill man nu gå hopens an-
språk till mötes med arbetarceföreningar, hvilka
till sjelfva sitt väsende äro fullkomligt demokra-
tiska, Och bära så många sällsamma teorier i sitt
sköte! Penna sjelfmotsägelse är oupplöslig. Också
berättas det, att furst Metternich far genom nå-
gra vänskapligt varnande noter och promemorier
väckt ängslan öfver det kinkiga problemet, och
att man nu mera ing än
enting högre önskar,
att man aldrig här hade tillåtit dessa förenir
rn sr. . Re -
ÅA bm od mds vn