kan af mig i många fall bestyrkas, utan ringaste impuls från min sida, eger sin tillvaro och offentliggörelse. : Den ifrågavarande artikeln inledes egentligen med ett i högsta måtto skeft-och förfluget yttrande. Författaren yttrar nemligen: pDet måste väcka både Ez varsamma och sorgliga betraktelser alt se, huru lätt Idet, med nu gällande begrepp om tryckfrihet, faller sig alt taga heder och ära af mennaskor., — Vore förhållandet verkligen sådant, skulle ingen man skatta Isig Ilyckiig att bo inom Syeriges landamären. Gudi! Hof! det är lagen och icke lögnen, som eger denna! I makt. Att artikelförf., så klen han eljest är, bjuder dsitt till för att gifva sanning åt berörde äsigt; att ham försöker tillvälla sig den lagen ensamt förbehållma rättighet, att fränkänna medborgare äran och dermed hedern, är klart för enhvar; men försök är icke fullbordan och not opinionens klippa har detta hans nedriga tilltag redan strandat — härnäst skall tdet stranda mot lagens. Hvad för!. yttrar, att pastor Nyman har få sina likar som skicktig folktalare. bevisar ovedersägligt huru ringa omfänget är af förf. omdörmesförmåga. Efter mitt begrepp är ett språk, hvilket ej utmä kos! af hyfsning, alldeles oförenligt med den sanna vältaligheten, och detta gäller i isynnerhet i ännu högre grad om den andeliga talarekonsten, der föredraget, såsom: sitt ämne, ovilkorligen måste vara sublimt, mäste höja sig öfver hvardagsbestyren och de småaktiga passiomerna, som utom tempelmurarna rastlöst sysselsätta eller jägta de dödliga. Förstär fört. äter med folktalare en person, som oförberedd kan skaka ur armen perlor som hackelse,. vill jag gerna modgifva, att kyrkoherden Nyman framför många förtjenar! denna benämning; men vill också, att denna förklaring af ordet ensamt mä stå för fört. räkning Sven-: ska språkets ordbok. I förf:ss öppna bekännelse, attj han icke gillar, det Nyman någon gång si:extlemporerade föredrag öfverskrider försigtighetens gräns?) skulle tyckas låg en gnista af humaniuet, och föru-I tan det att kyrkolagen samt Kongl. brefyet den 42. Januari 4796 uttryckligen förbjuda hvarje personlig hänsvitning från predikstolen, nvåste det ju för hvarjejs sann kristens känsla vara upprörande, attse detta he-ls liga ruem neddraget till hela lågheten af en bundbur;(q men huru pass ärligt förf. menar med detta ogillan-l: de får men snart inhemta af fortsättningen, der detl eter: men om han (Nyman) tfrar eller till och med)! förifrar sig mot en sådan acheist som Sven Heurlin, så är väl detta det mest ursäktliga af atlla.feb.! 1 Å ; Längre kunde ej jesuiten dölja sig, ty der bjertat är fullt af talar munnen. Om det icke vorexför att krossa de nedriga lögner artikeln innehåller, och hvilkas värdige representant dess förf. är, skulle jag icke skifta ett ord med förf., emedan ban förekommer migså usel, så andefattig. så utan alllogik, att det icke lönade mödan. Förf. beskyller mig att vara Alheist, a 3 lik en annan antikrist nedbrytu all religion bland allmogenn, Vet förf. hvad en sådan beskyllning innebär, känner förf. det stra allmänna lagen stadgar för förnekelse af en Gud och ett lif efter detta? Hade förf. känt det, så skulle han. visserligen icke. vägatl, I framkasta en sådan anklagelse; och den toxade framdeles komma att stå honom dyrt. Jag förnekar icke, ett högre väsende. Kyrkoherden Nyman och jag hat-i va sanmima Gud; — men vi öro oss böra tjäna honom: på olika sätt. Under det han predikar blind tro 9: hi lydnad, om svafvelsjöar och eviga plågor, tror ej på en Gud, hvars rättfärdighet är helig, men hvar I barmhertighet sträcker sig så vidt som himmelen är, och hvars godhet går så längt skyarna gå, som skalpade ljuset och bjöd oss alla, hvar i sin stad, striva; för ljuset; ty, vi börom icke nattene till, icke heiserj mörkret, yttrar sig en af kristendomens första aposi-t lar. Sådan är skillnaden mellan Nyman och ratt! sätt att uppfatta religioacns heliga läre Med förf.s insinuation em den farlige mannens. inflytande menas väl sanningen, hvans rätt jag fört min pligt likmätigt. Wgglorne sky dag ljuset, och den som ej strider för sanningen dväljes heisb i skumrasket. Väl öfvas der mången bragd; menieke eftersträfvar jag der bragdens rykte, ty framtiden belyser alltid en gång, fastän. dfta sent, mörkrets gertingar. Min bama ligger 1 dagens ljus — och Mag kan icke förmås gå någon annan. Den är visst ofta törnströdd; mem den är ärans väg och drager. IA till Guds himmelrike. Med lögnens, smädelsens och intrigens föraktliga tjensteandar kar jag intet annat. gemensamt, än menniskoanletet. Hvad jag bi tänkt, yelat och uträttat, ligger ohöljdt för hvars FRANS ögon, och om sanningex ljudit skärande i ,fvissa ömtaliga öron, är det icke mitt fel. Jag är Jtalad till representant för en aktningsvärd, men i I fere afseenden betryckt allmoge, det är dess talan ljag skall föra; jag kan lika litet efterskänka dess rätt. som svika min pligt, och blir hädanefter lika om fordom för de adliga ord, hvilka hviskats TJ GöP S , mig i öronen. i För dem som känna mig bel il kloring; men jag fann mig fö inlåten dertill, i berltraktande, att menniskorna vanligen helire tro det onda, än det goda om sina likar, och då jag vet, -Jatt jag eger många illviljare, må den här ega plats. s Hura jag fått dem känner jag icke; men bland dem ihar jag aldrig räknat min så haliade ,medtäftare -IM—n. Jag har aldrig klandrat bans medborgerliga t I vandel, aldrig bestridt hans dugtighet, och gör hans di förtjenster fullkomlig rättvisa, väntande mig derföre rlaf honom samma rättvisa och billighet tilibaka: AT )Itikelförfattarens illa doida afsigt, att få oss i lufver spå hvarandra, hoppas jag skall alldeles förfela sin ;-l verkan; ty ömsesidigt böre vi besinna, att vi till höra allmogen, och att det är dess intressen vi mäst n ) bevaka — inga fremmande. Hvad den omtalade grefve P. vidkommer, så kän It) ner jag honom icke, af den orsak, att jag i hemor tilten sällan umgås och hvarken vill elter har med d lal högmögne att beställa; men i afseende å brefskrifst varens i Aftonbladet uppgift om samtalet mellan be hl rörde hr grefve och P, S—n i Ö. samt det sison n) vederläggning om dess sanningsenlighet i artikel iåberopade och intagna hevis af P. S—n, tror ja; f-) mig, på grund af tillförlitliga underrättelser, kunn ttl upplysa, alt det icke har sig så alldeles helt me ar den saken, som artikelförf. vill bevisa. Om samta itliet icke föll sig ordagrannt, som brefskrvil Aftohbladet anfört, var dock andemeningen densam ma, och det förundrar mig h igen, att den red bare P. S—n kunnat öfvortalas, att genom utt an I dande afett bevis, söm motsäger hvad han ni pel veta sannt vara, silva sig sjelf dementi. Hetta innt ördes ej denna för1 MH