kan af mig i många fall bestyrkas, utan ringaste im-
puls från min sida, eger sin tillvaro och offentliggö-
relse. :
Den ifrågavarande artikeln inledes egentligen med
ett i högsta måtto skeft-och förfluget yttrande. För-
fattaren yttrar nemligen: pDet måste väcka både Ez
varsamma och sorgliga betraktelser alt se, huru lätt
Idet, med nu gällande begrepp om tryckfrihet, faller
sig alt taga heder och ära af mennaskor., — Vore
förhållandet verkligen sådant, skulle ingen man skatta
Isig Ilyckiig att bo inom Syeriges landamären. Gudi!
Hof! det är lagen och icke lögnen, som eger denna!
I makt. Att artikelförf., så klen han eljest är, bjuder
dsitt till för att gifva sanning åt berörde äsigt; att
ham försöker tillvälla sig den lagen ensamt förbe-
hållma rättighet, att fränkänna medborgare äran och
dermed hedern, är klart för enhvar; men försök är
icke fullbordan och not opinionens klippa har detta
hans nedriga tilltag redan strandat — härnäst skall
tdet stranda mot lagens.
Hvad för!. yttrar, att pastor Nyman har få sina
likar som skicktig folktalare. bevisar ovedersägligt
huru ringa omfänget är af förf. omdörmesförmåga.
Efter mitt begrepp är ett språk, hvilket ej utmä kos!
af hyfsning, alldeles oförenligt med den sanna välta-
ligheten, och detta gäller i isynnerhet i ännu högre
grad om den andeliga talarekonsten, der föredraget,
såsom: sitt ämne, ovilkorligen måste vara sublimt,
mäste höja sig öfver hvardagsbestyren och de små-
aktiga passiomerna, som utom tempelmurarna rastlöst
sysselsätta eller jägta de dödliga. Förstär fört. äter
med folktalare en person, som oförberedd kan skaka
ur armen perlor som hackelse,. vill jag gerna modgif-
va, att kyrkoherden Nyman framför många förtjenar!
denna benämning; men vill också, att denna förkla-
ring af ordet ensamt mä stå för fört. räkning Sven-:
ska språkets ordbok. I förf:ss öppna bekännelse, attj
han icke gillar, det Nyman någon gång si:extlem-
porerade föredrag öfverskrider försigtighetens gräns?)
skulle tyckas låg en gnista af humaniuet, och föru-I
tan det att kyrkolagen samt Kongl. brefyet den 42.
Januari 4796 uttryckligen förbjuda hvarje personlig
hänsvitning från predikstolen, nvåste det ju för hvarjejs
sann kristens känsla vara upprörande, attse detta he-ls
liga ruem neddraget till hela lågheten af en bundbur;(q
men huru pass ärligt förf. menar med detta ogillan-l:
de får men snart inhemta af fortsättningen, der detl
eter: men om han (Nyman) tfrar eller till och med)!
förifrar sig mot en sådan acheist som Sven Heurlin,
så är väl detta det mest ursäktliga af atlla.feb.!
1
Å
;
Längre kunde ej jesuiten dölja sig, ty der bjertat är
fullt af talar munnen. Om det icke vorexför att
krossa de nedriga lögner artikeln innehåller, och hvil-
kas värdige representant dess förf. är, skulle jag icke
skifta ett ord med förf., emedan ban förekommer mig-
så usel, så andefattig. så utan alllogik, att det icke löna-
de mödan. Förf. beskyller mig att vara Alheist, a 3
lik en annan antikrist nedbrytu all religion bland all-
mogenn, Vet förf. hvad en sådan beskyllning innebär,
känner förf. det stra allmänna lagen stadgar för
förnekelse af en Gud och ett lif efter detta? Hade
förf. känt det, så skulle han. visserligen icke. vägatl,
I framkasta en sådan anklagelse; och den toxade fram-
deles komma att stå honom dyrt. Jag förnekar icke,
ett högre väsende. Kyrkoherden Nyman och jag hat-i
va sanmima Gud; — men vi öro oss böra tjäna honom:
på olika sätt. Under det han predikar blind tro 9: hi
lydnad, om svafvelsjöar och eviga plågor, tror ej
på en Gud, hvars rättfärdighet är helig, men hvar
I barmhertighet sträcker sig så vidt som himmelen är,
och hvars godhet går så längt skyarna gå, som ska-
lpade ljuset och bjöd oss alla, hvar i sin stad, striva;
för ljuset; ty, vi börom icke nattene till, icke heiserj
mörkret, yttrar sig en af kristendomens första aposi-t
lar. Sådan är skillnaden mellan Nyman och ratt!
sätt att uppfatta religioacns heliga läre
Med förf.s insinuation em den farlige mannens.
inflytande menas väl sanningen, hvans rätt jag fört
min pligt likmätigt. Wgglorne sky dag ljuset, och
den som ej strider för sanningen dväljes heisb i
skumrasket. Väl öfvas der mången bragd; menieke
eftersträfvar jag der bragdens rykte, ty framtiden
belyser alltid en gång, fastän. dfta sent, mörkrets
gertingar. Min bama ligger 1 dagens ljus — och
Mag kan icke förmås gå någon annan. Den är visst
ofta törnströdd; mem den är ärans väg och drager.
IA till Guds himmelrike. Med lögnens, smädelsens och
intrigens föraktliga tjensteandar kar jag intet annat.
gemensamt, än menniskoanletet. Hvad jag bi
tänkt, yelat och uträttat, ligger ohöljdt för hvars
FRANS ögon, och om sanningex ljudit skärande i
,fvissa ömtaliga öron, är det icke mitt fel. Jag är
Jtalad till representant för en aktningsvärd, men i
I fere afseenden betryckt allmoge, det är dess talan
ljag skall föra; jag kan lika litet efterskänka dess
rätt. som svika min pligt, och blir hädanefter lika
om fordom för de adliga ord, hvilka hviskats
TJ GöP S
, mig i öronen. i
- För dem som känna mig bel
il kloring; men jag fann mig fö inlåten dertill, i be-
rltraktande, att menniskorna vanligen helire tro det
onda, än det goda om sina likar, och då jag vet,
-Jatt jag eger många illviljare, må den här ega plats.
s Hura jag fått dem känner jag icke; men bland dem
ihar jag aldrig räknat min så haliade ,medtäftare
-IM—n. Jag har aldrig klandrat bans medborgerliga
t I vandel, aldrig bestridt hans dugtighet, och gör hans
di förtjenster fullkomlig rättvisa, väntande mig derföre
rlaf honom samma rättvisa och billighet tilibaka: AT
)- Itikelförfattarens illa doida afsigt, att få oss i lufver
s- på hvarandra, hoppas jag skall alldeles förfela sin
;-l verkan; ty ömsesidigt böre vi besinna, att vi till
- höra allmogen, och att det är dess intressen vi mäst
n ) bevaka — inga fremmande.
Hvad den omtalade grefve P. vidkommer, så kän
It) ner jag honom icke, af den orsak, att jag i hemor
tilten sällan umgås och hvarken vill elter har med d
lal högmögne att beställa; men i afseende å brefskrif-
st varens i Aftonbladet uppgift om samtalet mellan be
hl rörde hr grefve och P, S—n i Ö. samt det sison
n) vederläggning om dess sanningsenlighet i artikel
i- åberopade och intagna hevis af P. S—n, tror ja;
f-) mig, på grund af tillförlitliga underrättelser, kunn
ttl upplysa, alt det icke har sig så alldeles helt me
ar den saken, som artikelförf. vill bevisa. Om samta
itliet icke föll sig ordagrannt, som brefskrvil
Aftohbladet anfört, var dock andemeningen densam
ma, och det förundrar mig h igen, att den red
bare P. S—n kunnat öfvortalas, att genom utt
an I dande afett bevis, söm motsäger hvad han ni
pel veta sannt vara, silva sig sjelf dementi. Hetta innt
ördes ej denna för-
1
MH