löfvervunnit det svåraste, skall väl det lättare j vara mödosamt. Den som beder: Förlåt mig mi skuld, är säkert beredd att förlåta dem, som hq nom skyldige äro. Munken svarade: Jag hoppas det. Af erfa renhet vet jag det icke. Ehuru jag gjort hel Iverlden orätt, hafva likväl få gjort det emo mig. — Cicola! Ja, jag bekänner, att jag ick rätt vet, om Jag I rlåtit henne eller icke. Ma jag önskar, att icke mer i detta lifvet träffa hen ne — — och på andra sidan? — — der äro v fria och renade från denna verldens slagg. Ilate dör på jorden. Och markisen af Aronches?y frågade Ribeir: hastigt; om ni ännu här nere mötte honom? Hvad skulle ni göra? En stark rodnad färgade munkens ärriga panna; hans ögon lågade; men det räckte endas elt ögonblick. — Det är redan så länge sedan,, sade han med nedslagen blick. Markisen lefver troligen icke mer. Jag hade likväl önskat, att en sins få se honom. Jag har aldrig kännt honom. Jag förföljde honom, såsom man löper efter en obekant, oupphinnelig skugga. — Hvad jag skulle företaga, om jag mötte honom . vet jag icke. . .. Under denna fromms klädnad, svallar ännu blod . . . . ett vildt blod. Likväl hoppas jag, att jag skulle besegra mig. För hans osaliga bortgång behöfves icke min åtgärd. Min klinga skulle vara en välgerning för honom, som skall afiida på samvelsaggens glödande halster. Har ni icke hört något af honom? Om jag icke irrar mig, skall han en längre tid uppehållit sig i Venedig. Ribeira suckade djupt och visade ut öfver kanalen. Ser ni huset derborta, hredvid turkiska värdshuset? — Der har markisen bott flera år, skiljd från allt sällskap och endast sysselsatt med att samla mynt och antiqviteter. Från sin maka var han längesedan skiljd, och hela hennes rika arf var, genom kungligt beslut, tillförsäkradt hen