löfvervunnit det svåraste, skall väl det lättare
j vara mödosamt. Den som beder: Förlåt mig mi
skuld, är säkert beredd att förlåta dem, som hq
nom skyldige äro.
Munken svarade: Jag hoppas det. Af erfa
renhet vet jag det icke. Ehuru jag gjort hel
Iverlden orätt, hafva likväl få gjort det emo
mig. — Cicola! - Ja, jag bekänner, att jag ick
rätt vet, om Jag I rlåtit henne eller icke. Ma
jag önskar, att icke mer i detta lifvet träffa hen
ne — — och på andra sidan? — — der äro v
fria och renade från denna verldens slagg. Ilate
dör på jorden.
Och markisen af Aronches?y frågade Ribeir:
hastigt; om ni ännu här nere mötte honom?
Hvad skulle ni göra?
En stark rodnad färgade munkens ärriga pan-
na; hans ögon lågade; men det räckte endas
elt ögonblick. — Det är redan så länge se-
dan,, sade han med nedslagen blick. Mar-
kisen lefver troligen icke mer. Jag hade likväl
önskat, att en sins få se honom. Jag har aldrig
kännt honom. Jag förföljde honom, såsom man
löper efter en obekant, oupphinnelig skugga. —
Hvad jag skulle företaga, om jag mötte honom
. vet jag icke. . .. Under denna fromms
klädnad, svallar ännu blod . . . . ett vildt blod.
Likväl hoppas jag, att jag skulle besegra mig.
För hans osaliga bortgång behöfves icke min åt-
gärd. Min klinga skulle vara en välgerning för
honom, som skall afiida på samvelsaggens glö-
dande halster. Har ni icke hört något af ho-
nom? Om jag icke irrar mig, skall han en längre
tid uppehållit sig i Venedig.
Ribeira suckade djupt och visade ut öfver ka-
nalen. Ser ni huset derborta, hredvid turkiska
värdshuset? — Der har markisen bott flera år,
skiljd från allt sällskap och endast sysselsatt med
att samla mynt och antiqviteter. Från sin maka
var han längesedan skiljd, och hela hennes rika
arf var, genom kungligt beslut, tillförsäkradt hen-