KUNG ALARIKS RING ). NOVELL. AF C. SPINDLER. (Ur Vergissmein nicht för, 1845.) Munken gick vidare i sin berättelse: Bernardos utsago i denna punkt var för mig afgörande; ty jag erinrade mig genast, att Cicola ofta talat om denna ring och beklagat, att hon icke kom att äga den, emedan Leopold alltid försäkrat, alt denna klenod vore en talisman, hvilken tillfört honom allsköns lycka, sedan han burit honom på fingren. Troligen älskade den fala Cicola ringen mer än dess ägare. Jag har nu endast något att tillägga. Bernardos bekännelse hade åter gjort, mig vild och ursinnig. Ändtligen ville ock min olycksstjer na, att jag träffade den gode vännen, hvilken försvann med Cicola och som redan öfvergifvit henne. Vi slogos tll häst med sabel och pistol. Jag högg honnm så, att han liflös störtade till marken; men ännu vacklande i sadeln, nedsköt han min häst, och i fallet med den bröt jag min fot. Jag slutade, som alla öfvermodige, med samvetsagg och lama lemmar. Numera oduglig ull krigstjenst, var jag nära undergång; men Gud räddade min kropp, — och hvad mer är, — min själ. Ian förde mig, steg för steg, till det kloster, der jag nu är medlem, och i denna klädnad. Min lefnads uppgift är nu bot och bättring, och att godtgöra hvad jag felat. Jag har redan vandrat hit och dit, för att anropa mina förra fiender om förlåtelse, och då mina förmän nyligen skickade mig till Paduaoch jag der erfor, all ni vistades i Venedig, så ville jag ieke försumma min pligt äfven mot er. Deraf kommer, alt jag nu sitter här och vågar till er utsträcka den hand, som jag en gång så obetänksamt höjde. Grefven omfamnade munken kärleksfullt. Med djup rörelse sade han: Då ni, min far, redan EF) Se A. B. N:ris 297, 298 och 299,