KUNG ALARIKS RING ).
NOVELL. AF C. SPINDLER.
(Ur Vergissmein nicht för, 1845.)
Munken gick vidare i sin berättelse: Bernar-
dos utsago i denna punkt var för mig afgöran-
de; ty jag erinrade mig genast, att Cicola ofta
talat om denna ring och beklagat, att hon icke
kom att äga den, emedan Leopold alltid försäk-
rat, alt denna klenod vore en talisman, hvilken
tillfört honom allsköns lycka, sedan han burit
honom på fingren. Troligen älskade den fala
Cicola ringen mer än dess ägare. Jag har nu en-
dast något att tillägga. Bernardos bekännelse ha-
de åter gjort, mig vild och ursinnig. Ändtligen
ville ock min olycksstjer na, att jag träffade den
gode vännen, hvilken försvann med Cicola och
som redan öfvergifvit henne. Vi slogos tll häst
med sabel och pistol. Jag högg honnm så, att
han liflös störtade till marken; men ännu vack-
lande i sadeln, nedsköt han min häst, och i fal-
let med den bröt jag min fot. Jag slutade, som
alla öfvermodige, med samvetsagg och lama lem-
mar. Numera oduglig ull krigstjenst, var jag
nära undergång; men Gud räddade min kropp,
— och hvad mer är, — min själ. Ian förde
mig, steg för steg, till det kloster, der jag nu är
medlem, och i denna klädnad. Min lefnads upp-
gift är nu bot och bättring, och att godtgöra
hvad jag felat. Jag har redan vandrat hit och
dit, för att anropa mina förra fiender om förlå-
telse, och då mina förmän nyligen skickade mig
till Paduaoch jag der erfor, all ni vistades i
Venedig, så ville jag ieke försumma min pligt
äfven mot er. Deraf kommer, alt jag nu sitter
här och vågar till er utsträcka den hand, som
jag en gång så obetänksamt höjde.
Grefven omfamnade munken kärleksfullt. Med
djup rörelse sade han: Då ni, min far, redan
EF) Se A. B. N:ris 297, 298 och 299,