ning och en gång hans djerfhet och tapperhet
att tacka för mitt lifs räddning, derigenom att
han inlät sig i strid med tvänne fransmän, för
att bereda mig fria händer. Jag kunde icke för-
stå, hvarigenom jag gjort mig Nicolo så tillgif-
ven, då jag emot honom visade lika liten efter-
låtenhet i tjensten och skonsamhet vid minsta
förseelse, som emot hans kamrater. — På en
gång var Nicolo borta: icke död, icke fången;
han hade deserterat — och, det obegripligaste af
allt, deserterat öfver till fienden. Jag bråkade
nge mitt hufvud, för att utzrunda orsaken, som
kunnat föranleda den mig så tillgifne Nicolo till
detta hemliga och oförmodade steg; — men jag
hade ej hunnit sluta denna forskning, innan rym-
maren, fången, återfördes till vårt läger. Med
hans lif var det nu förbi; någon pardon var cj
att vänta — Endast genom ett underverk eller
ett listigt och djerft steg kunde förbrytaren fräl-
sas från galgen. Det första uteblef, och det an-
dra, ett försök till flykt af dristigaste slag, miss-
Iyckades. Då Nicolo märkte att hans tid var
ute, och några timmar innan han skulle undergå
dödsstraffet, lät han bedja mig att besöka sig. Han
tackade, såväl för den kärlek, som den sträng-
het jag visat honom och förklarade, att endast
besäret efter ombyte fört honom öfver till fien-
den; att han i öfrigt förut tjenat de fleste mak-
ter i Europa; tillstod att hans rätta Namn Vor
Bernardo Gamberi, född i Mailand, och att har
gladde sig att hafva kunnat visat mig några tjenster
Ni vet icke hvarföre jag varit er — och just e
Ten tillsifven och trogen tjenare? Det har sam:
manhang med mina förbrytelser och äfven mer
j
Å