ning och en gång hans djerfhet och tapperhet att tacka för mitt lifs räddning, derigenom att han inlät sig i strid med tvänne fransmän, för att bereda mig fria händer. Jag kunde icke förstå, hvarigenom jag gjort mig Nicolo så tillgifven, då jag emot honom visade lika liten efterlåtenhet i tjensten och skonsamhet vid minsta förseelse, som emot hans kamrater. — På en gång var Nicolo borta: icke död, icke fången; han hade deserterat — och, det obegripligaste af allt, deserterat öfver till fienden. Jag bråkade nge mitt hufvud, för att utzrunda orsaken, som kunnat föranleda den mig så tillgifne Nicolo till detta hemliga och oförmodade steg; — men jag hade ej hunnit sluta denna forskning, innan rymmaren, fången, återfördes till vårt läger. Med hans lif var det nu förbi; någon pardon var cj att vänta — Endast genom ett underverk eller ett listigt och djerft steg kunde förbrytaren frälsas från galgen. Det första uteblef, och det andra, ett försök till flykt af dristigaste slag, missIyckades. Då Nicolo märkte att hans tid var ute, och några timmar innan han skulle undergå dödsstraffet, lät han bedja mig att besöka sig. Han tackade, såväl för den kärlek, som den stränghet jag visat honom och förklarade, att endast besäret efter ombyte fört honom öfver till fienden; att han i öfrigt förut tjenat de fleste makter i Europa; tillstod att hans rätta Namn Vor Bernardo Gamberi, född i Mailand, och att har gladde sig att hafva kunnat visat mig några tjenster Ni vet icke hvarföre jag varit er — och just e Ten tillsifven och trogen tjenare? Det har sam: manhang med mina förbrytelser och äfven mer j Å