och erinrar min sig tillika skaldinnans öfrigalitterära verksamhet, så måste man :verkligen öfverraskas af den lätthet och elegans, hvarmed hon sållar omkring sig en sådan svärm af mångartade poetiska blommor, och — hvad som vid denna slösande ymnighet är eget — alla korrekta till form, alla lediga och osökta till sammansättning. — Nägonting särskildt i denna poetiska blomsterkrans är den nordiska mythologi, hvaraf den är genomdoftad; måhända är den en reminiscens från den Nord:skt Mvythologiska ordbok, hvarmed författarinnan nyss förut varit sysselsatt. Ref. tycker likväl att dessa näpna blommor, med sina öfverallt latinska eller grekiska namn Icka liksom litet främmande i Gimle, Sessrum, Vingolf, Folkvang, Thrudyang, Wallhall o. s. Vv., der skaldinnan låter dem omsväfvas af Vanadis och Alferna. Men detta är blott ett individuellt tycke. Om utrymmet medgåfye att meddela prof, skulle man kuna anföra det sista blomsterstycket Erica, en fiktion!, af vacker och originell ingifvelse.