nämnda promemorian, sökt att lösa det dubbl
problemet, att: bevara bankens soliditet och lem
na en ökad hjelp åt de lånebehöfvande,. förnäm
ligast genom den utvägen, att vissa delar!af ban
kens lånerörelse, hvaribland bankodiskontens ut
gör den största delen, skulle emottagas och för
valtas af riksgäldskontoret, som i utbyte mot d
fordringar det härigenom erhöll, skulle lemn
banken räntebärande obligationer. Härigenon
skulle banken på samma Igång blifva i tillfälle
att medelst försäljning af dessa obligationer, nä
behofvet så fordrade, alltid hålla sin metallisk:
kassa i det skick, att banken kunde honorera si
na förbindelser, och tillika kunna, såsom mar
kallar det, öka bankens grundfond, och i följe
deraf öka sedelstocken med några millioner.
I sjelfva verket finner man Jikväl, att detta
skulle inveckla banken och staten med hvaran-
dra än mer än de nu äro det, då operationer
icke innebär något annat, än att staten skullc
ikläda sig en del af ansvaret för de enskildes
skulder till banken och godtgöra sig genom den-
nes fordringar -hos de enskilde. Serskildt har
redan förut af andra blifvit anmärkt, att i hän-
delse dessa obligationer behöfde försäljas på ut-
ländsk ort, för att skaffa silfver, så kunde deri-
genom en utländsk skuldsättning efterhand upp-
stå, utom det, att en sådan försäljning utomlands
ej kunde ske- utan förlust, så framt ej banken
hade något serskildt ombud, som på den utländ-
ska vexelplatsen besörjde räntornas betalande.
Utom detta måste det bemärkas, att Utskottet
föreslagit att öka bankens låneoperationer i en
riktning, der dess fordringar blifva mest fastlå-
sta, nemligen på lån å fastigheter med endast två
procents årlig utbetalning, och att banken och
staten framdeles skulle, om Utsköttets förslag an-
tages, blifva sammanknutna med hypotheksföre-
ningar och privatbanker, på ett sätt, som visar
att man icke lagt tillräcklig vigt på, utan snarare
förbisett, att sådana inrättningar hvarken äro mer
eller mindre än: erskilda företag, som egentligen
böra röra och hjelpa sig med sin enskilda kredit,
samt att den yttersta varsamhet fordras vid in-
blandningen af deras och statens affärer.
För att göra detta sednare tydligt, måste vi,
ehuru det åter utgör en afvikelse inpå det theo-
retiska området, erinra om hvad dessa inrätt-
ningar egentligen äro. I afseende på privatban-
kerna är detta redan tillräckligt bestämdt genom
den här ofvan gifna definitioren på banker i all-
mänhet. Hvad är åter en hypotheksinrättning?
Det är en förening al ett större eller mindre an-
tal jordegare, som ingå gemensam borgen för hvar-
andra, för att skaffa hvar och en ett rörelscka-
pital eHer penningetillgång. Hvarje medlem lem-
nar sin förskrifning att betala till föreningen en
viss summa penningar, i förhållande till egendo-
mens uppskattningsvärde, och för hvilken . sjelfva
egendomen utgsör en underpant, och erhåller i ut-
byte derför föreningens gemensamma förbindelse
å en lika summa. Ändamålet med detta utbyte
är, att föreningens obligationer genom den större
kredit de ega än den enskildes, äfven skola vara
lättare användbara såsom liqvider i allmänna rö-
relsen. Detta är det första stadium. Men då
dessa förbindelser vanligen äro utställda på längre
lider, så uppnås icke ändamålet fullständigt, och
förbindelserna skulle icke kunna kursera, det vill
säga säljas eller utbytas mot kontant, utan att
föreningen erhåller understöd genom ett större
lån .mot mer eller mindre billiga vilkor, hvilket
då kan Jemnas antingen direkt i stället för de
nyssnämnde obligationerna eller på annat sätt blif-
va tillgängligt för deras innehafvare. Detta kan
ske på flera sätt; men tillgår vanligen så, att för-
eningen tager ett utländskt lån, emedan det plä-
gar fås mot lägre ränta; och att detta sedan år
terbetalas i så små poster, att lånen likasom a-
mortera sig sjelfva. Dessa lån äro således lika
som bankens fastighetslån stående, och säkerheter-
pa kunna icke när som helst realiseras.
I stället för. denna utväg föreslås uti den be-
kanta promemorian, att hypotheksföreningarne
kulle få Icmna. sina. säkerheter till riksgäldskon-.
oret, detta kontor skulle gifva sina obligationer iI
utbyte, och dessa obligationer åter till ett visst
pelopp kunnå, genom lemnadt kreditif i banken,
ler invexlas- emot kontanta penningar.
Äfven denna operation ådagalägger att ifråga-l,
arande. system kommer att inveckla staten med.
let enskilda, på det sättet nemligen, att landetsly
ord skuldsättes hos staten, och staten åter hoss
anken. Sådant är i korthet hufvudsakliga inne-
ållet af de projekterade finansplanerna, så vida f
i rätt uppfattat dem. ;
Utan att nu vilja påstå, att dessa planer skulle
ara omöjliga att utföra, åtminstone till en bör-
n, och utan att neka, alt de för många kunnas
ara lockande, lär det lika litet bestridas, att deri
sger sett icke ringa äfventyr, och man har alltså
rst och främst skäl till den frågan: Finnes dåli
tet annat och bättre medel att ordna och un-d
;rhjelpa penningerörelsen, än genom dessa mer2
i -Rågonsin vidtutseende åtgärder: har Utskottet
ke haft andra och med en bankrörelses natur
era äfverensstänrsmande utvägar att föreslå? -
Vid -besvarandet häraf bör, till undvikande af sk
issförstånd; nämnas, att vi äro långt ifrån attgr
andra alla Utskottets förslag: tvertom äro flere WW
ribland ganska myttiga, t. ex. det företräde i
re ränta, som Utskottet vill gifva åt vexel-
konteringen, äfvensom enligt hvad det berät-
Utskottet i afseende på Handelsdiskontens
slemente lärer komma att föreslå, att långifva-
Th rr a JA
1
I