ur törerne sjelf tjensteman? och det t.o.m. både Gud
och öfverhetens, en konglig hofpredikant, hvilker
iikaså väl som Östgötherne sorterar under Missger-
ningsbalken, och svurit att med lif och blod försvara
grundlagarne? Detta samma Bi har dock förklarat
sig (n.b. på sitt sätt) som en vän af reformer och
ofta framkommit med förslag till sådane (fastän icke
i samma anda som andra reformyvänner), och såle-
Ides uppenbarligen sökt att ändra regeringssättet.
Är då icke redaktören en riksförrädare? Jo visser-
lligen, enär tagen icke i afseende på försöken stadgar
något undantag. för redaktionen af Svenska Biet
I Men redaktören af Bict är icke allenast en riksför-
rädare, utan äfven — allt efter dess egen logik —
en lika uppenbar Majestätsförbrylare, i thy att han
slutar denna samma vackra artikel, med en ganska
oförtydbar insinuation, att om Konungen icke straf-
far Östgötherne för deras sammankomst i Linköping,
sä har han brutit sin ed att sjelfsvåid hämma.
Biet finner, i hvilken svår belägenhet dess Don-
Quixotteri försätter det och äfven dess vänner, ty
e:ter dess sätt att läsa lagen — ungefär så som en
annan beryktad notabilitet läste bibeln — äro icke
allenast Östgötherne, Reformvännerne och Juste-
melieu erne, utan sjelfye Hartmansdorffarne, hvilka
alla haft sammankomster för att, som Biet uttrycker
sig, besluta om förändringar i rikets grundlagar,
alla äro riksförrädare. Herr von Hartmansdorff aj
Biet förklarad för riksförrädare! Hvad tycks?
Rättnu går väl icke sjelfvaste erkebiskopen säker för
gadden.
Det är i synnerhet öfver en stackars kaptenlöjt-
nant, chef för Östgötha båtsmanskompagni, hvars
namn, emedan det olyckligtyis börjas med bokstaf-
ven 4., råkat komma först på listan bland denna
skock, som sammanrotat sig — vi bedja om ur-
säkt för de något svinaktiga uttrycken, men vi blott
citera ur Biet; det är dess honungsspråk — det är
i synnerhet öfyer denne löjtnant, som Biet utgju-
ter hela sin vredes kalk. Hade han i stället för
kaptenlöjtnant varit generallöjtnant och aktieägare i
Biet, samt opinerat mol i stället för för reformen,
då hade säkerligen allt varit både lagligt och bra;
men nu, store Gud, en löjtnant, en bmilitärbefäl-
hafvaren, midt under sin tjenstgöringstid i kronans
tjenst) till och med låter med sitt namn öppna
listan på hurrabasarne! — Vi vilja icke ingå i nå-
got försvar för denne olycksalige löjtnant hyilken
in ör Biet blifvit syndabocken för de många öfrige
embets- och tjenstemän, som underteknat adressen),
deis emedan hans handlingssätt ingalunda behöfver
något försvar, och dels emedan han nog är karl att
försvara sig sjelf både inför Biet och Ministern,
om han så skulle akta nödigt; det förra är dock föga
troligt att han bryr sig om; men vi mäste dock i
ännu några punkter förehålla Biet dess ofog. — Biet
synes fästa särdeles vigt vid den djerfheten att denne
löjtnant tillika underteknat sig: Chef för Östgötha
båtsmanskompagni. Med den speciela kännedom vi
äga om ifrågavarande militärs vanliga tänke- och
handlingssätt, äro vi fullt förvissade, att detta icke
skett för att braska med cen chefstitel, utan emedan
detta just är den enda egenskap, i hvilken han kan
anse sig såsom Östgöthe, och hvilken han förmodat
gifva företagets upphofsmän anledning tillfråga ho-
nom; han anser sig säkerligen för en alltför obetyd-
lg och okänd person att sätta s:g i spetsen för en
opinionsyttring för Östergöthland; men aldrig än
vand att inför någon, hvem det vara må, Bi eller
Minister, förneka sin opinion, d då han derom ftillfrå-
gas, har han troligen på den honom tillsända för-
frågan, huruvida han gillade adressens innehåll och
tilläte att hans namn älven teknades derunder, sva-
vat ett enkeit Ja! Att nu detta namn, som sagdt
är, börjades på 4A., och således, då underskrifterne
rangerades i alfabetisk ordning, kom först, är i Biets
ögon ett nytt förskräckligt brott. Han är också icke
den ende, som får ovett icke allenast för saken utan
fven för sitt namn; i ett sednare nummer har nem-
ligen Biet väl kommit under fund med, att det icke
r löjtnanten, som satt sig i spetsen för riks-
förräderiet, utan en lagman och en kapten, begge
ade!smän och representanter, och nu utfar Biet emot
dem, för det de, med namn hvilka klinga så föga
Svenskt som deras, vilja uppträda för en vensk re-
form. Biet tyckes nu alldeles hafva mistat förstän-
det; i fall det annars haft något att mista. — Hvad
Biet för öfrigt pratar om båtsmännens beordrande
att tjenstgöra vid landtdagen, om chefens uraktlå-
tenhet att begära permission m. m. är så enfaldigt
och alldeles motsatsen till hvad det åsyftar att vara,
qvickt, att vi derom icke vilja spilla några ord. —
För oskickligheten att inblanda sjöministern i saken,
tackar denne säkerligen icke Biet, utan svarar det,
med den takt vi känne honom äga: har ni något
att anmärka mot löjtnantens tjensteutöfning, då är
det jag, som har med honom att göra; hvad han
tänker om representationsfrågan, det rör mig lika
litet, som det rör honom, hvad jag tänker derom.
) Nu kom ölets, skref Minerva för någon tid se-
dan i en qvick artikel. Uniform och en sjelfstän-
dig tanke!
— Hr kammarherren Lind af Hageby har be-
gärt rum i Aftonbladet för nedanstående,
IE EE SL Nn I
BN An Af hamn Ann