hämndens piltpil tillbaka mot dens bröst, som at skjutit den ? ropade hon, fört viflad. Sedan satte hon sig utmattad till själ och kropp och började, efter en stund, med sänkt röst, doft och eatonigt Jag vill berätia en saga: Det var för flera ål sedan, år, nästan få långa som en menniskoålder då en ung flicka. utkördes, skamligt utvräkte från slottet A:berca, för det hon älskat en mar såsom sitt lif, och skänkt bonom mer än lifvet Hon hade vid hans fötter bedt och qvidit, så at alla ögon, alla gudar hade dervid måst gråta, hade jemrat och anropat, icke för sig — utan för el väsende, som, ännu osynligt, lefde under hennes hjerta. — Hon blef förskjuten, och såsom en hund bortjagad ;— då slocknade hennes kärlek, såsom kolglöden under ett vattenfall, och utur den uppstigande fräsande ångan föddes det eviga hatet Qvinnan kröp in uti en af bergens klyftor, ble mor vid sidan af hipden och varginnan, älskad: sitt barn varmt, så, som skogens invånare älsk sina ungar, och tillsvor barnet, att det skulle f äga det frånröfvade: faderskärlek, rikedom oc höghet. En annan mor, hade vid den tiden föd samme fader: ett annat barn. Qvinnan från ber gen gick en mörk natt til landtgården, der slotts frun bodde, emedan läkaren funnit luften på klipp slottet vara för skarp och osund för den svag tillfrisknande. Modsen från bergen trängde obe märkt in uti dea förnäma damens rum, der — den svaga sjuka — de lezda vakterskorna — all sofvo; hon ombyt:e nu de späda, lade sitt bar iden förgylda v2ggan, och flyktade med sin fi endes bortröfvade son fort in åt skogen, öfve berg och strömmar — fort, ända till verldshai vats aflägsnaste kust.