jiigen landsböfdingen äger ingen rtösträttighet vid mar
kegångssättningen, hvilken förrättas ensamt af Riks
ståndens deputerade.
- (Insändt.)
OM PROLETAÄRERNE.
Några reservanter emot nu pigående Riksdag
Bevillnings-Utskotts förslag till bränvinsbrännings
förordning hafva yttrat, att bränvinet alstrad
Proletärerne. För så vidt denna satts skulle kun
pa göra sig så gällande, att uppmärksamhetej
sfledes från de flere, efter insändarens förmenan
de, samverksnde och vida verksammare orsake
till detta högst betänkliga onda,. som torde var
mera orsak till, än verkan af cuperiet, synes nö
digt ådsgalägga, att bjelpen emot pauperismen oc!
proletär-förökningen ipgalunda vore att vänt:
allena af brinvinets minskande, fördyrande elle
t. o. m. totala försvinnande. Längre tid och un
der en icke obetydlig verkningskrets, såsom landt
man, har insändaren följt detta ondas utveckling
och tror det härröra hufvudsakligen af nedan
nämnde förhållanden:
1:d Den ärbetsamme, serdeles då han har tal-
rik famij eller saknar skicklighet i någon specie
elöjd, kan ofta icke med bästa vilja skaffa st
årsljenst eller ens tillfälligt arbete till beredand
ef den torftigaste bergning för sig och de sina.
I detta hänseende verkar statfolks-systeme
icke godt. Den tjenst- och medellösa är högs
beklagamsvärd. Många slag af lidanden följa ho.
nom, behofven äro oafvisizga, utvägarne alltid få
och svåra, ofta stänzda. Han må vilja och bjud:
till. Han kan dock icke... Endast lycklig slunmj
eller ovanlig själsstyrka förmår skydda honor
under mer och mindre frestelser och elände frår
förfall.
Här brister lagstiftning för betryggande af hon
naturligaste fordran, om han skall kunna respek.
tera samhällslagarne, nemligen den, att icke mec
de sina svälta ibjel; ty fattigvården i sitt närva
rande skick är både döf och blind, tills det äl
för sent och dess bistånd är i allt fall förödrju-
kande och alltför njuggt. i
2:o Den lättjefulle och oordentlige, som behöf-
ver grafva, men icke vill, kan icke med den rätl
och kraft, som vederborde, tillhållas att arbeta och
lefva ordentligt, utan får under många förevänd-
ningar snart sagdt opåtaldt dagdrifva och supa,
samt i åratal göra förargelse, t. o. m. skada in-
till dess han sluteligen för lifstiden tillförsäkras
elt lugnare lif än mången redbar, föda, kläder
och husrum, antingen i socknens fattigstuga eller
i statens häkten.
Här brister lagstiftning, som ålägger kommuner-
oa skyldighet aut skaffa arbetsförtjenst till fyllan-
de af åtminstone de oundgingligaste behofven för
deras tjecstlöse medlemmar, samt gilver kommu-
nerna makt, att tvinga den behöfvande lättingen,
att med arbete försörja sig så linge han kan.
3:0 Den nu befintliga lagstiftningen om laga
försvar är dels för slappt tillämpad, dels otill-
räcklig; och den nu befintliga lagstiftningen emot
lösdrifvare är för hård och skär för mycket den
aktningsvärde försvarslöse öfver ssmma kam med
den föraktlige och lasifulle, så att den icke kan
tillämpas.
En lag måste med kraft och utan undseeide
skipas. Kan den ej det, så är den rent af skad-
lig och bör undanrödjas. All svoghet lockar till
öfverträdelse.
Tillämpningen af försvars-författningarne är för
slapp, ty vid mantals-skrifnings-förrättningarne ses
vanligen genom fiogren med den, som förtiger
på egorne boende försvarslösa, oaktadt stidgad
plikt för dylik försummelse; och den icke upp-
gifne uppföres ej eller vanligen i mantalslängden,
om han icke är i kyrkoboken antecknad, oaktadt
föreskrift härom i bevillningsstadgan, då han icke
är annorstädes försvarad; kronobetjente återhållas
af missförstådd mensklighet, att märka denna lös-
drifvare och den, som genom hans hysande gör
sig förfallen till böter. Kongl Moajts Bofallnings-
hafvande synas i allmänhet gilla detta uniseende,
åtminstone icke märka det; sockneboerne tiga
af fruktan att få på sig inympadt ett blifvande
fattigbjon, väl vetande, att fattigunderhållet dö-
mes att utgå der den behöfvande varit sist man-
tals- och skatt-skrifven, vore det än decennier
sedan, och änskönt denna oordning är förbjuden
samt tillkommit genom de ordningshållandes ef-
terlåtenhet och utan den sockens förskyllan och
vetskop, hvilken :slutligen dömes att utgöra un-
derhåilet; presten tiger, ty dels vill han ej be-
asta socknen med proletärer, glömsk, att imed-
ertid ardra socknar genom samma omtanka och
samma taktik bereda hans socken likartade sur-
priser, kanske i än större skala, dels är han ej
skyldig vara fiskal. Det går så långt, att för-
samlingarne allmänt i sockenstämmor, såsom de
ro, i stöd af gällande lag besluta, att de och de
ör fattigvården möjligen farliga, men i allo oför-
vitliga personerne eller hushållen, som vid van-
iga flyttningstiderna i socknen inflyttat såsom
agstadde tjenstebjon hos till försvars lemnande
pehöriga husbönder, icke få i kyrkoboken intagas.