) Tustan och svitens betjening följde derefter; (:) 31 af garde-chasseurs och guides, under en officers befäl, slutade tåget. Detta brusade fram scm en stormvind och tillryggalade dag och natt åtta, tio, ja tolf lieues i det starkaste traf och utan att hvila. Vi, uppvaktande, voro, isynnerhet :om nätterna, iila deran. På ställer, der landsvägen var smal, stötte vi ofta emot hvarandra, och detta med en styrka, som hade någonting vildt och hemskt. Ve den, som icke då satt fast i sadeln! Om han hade blifvit kastad ur sadeln, så skulle de efterföljandes hästar hafva nedtrampat honom, innan deras ryttare hunvit kåla in dem. Det gick oupphörligt framåt, i hetta eller regn, öfver snö och is, i mulet eller klart väder, alltid med det enda målet att vara izom herrskarens synhåll. Ordonnanscfficeren, pagen, förridaren och de tolf garde-chasseurs, hvilka redo ungefär sex steg före vagnen, voro bäst deran, ty de behöfde icke frukta någon fö-ebråelse för postiljonernes låvgsamhet. Nipoleon tyckte alltid att det icke gick fort nog och ropade, i det han slog med koytnälven moti sidan af vagnen: Ni vankar som gäss; vi komma aldrig fram. Derpå stack hen ut hufvudet genom vagosdörren och ropade till postiljonerne: Kör på! Kör på! Sofver j? I kommen icke ur flicien; kör på! Då Napoleon gjorde halt uvder vägan, sutto alla af, utom de til eskorten körande chasseurs, hvilka sutto qvar på hästarne; ech cå han gick ur sin vagn, stego fyra af hans guides af hästarne, kopplade gevären och ställde sig omkring honom; men ingen af officararne rörde s!g från sia plats, förrän kejsaren uppmanade dem dertill med orden: Sitsten af, mina herrar! — ETT BARNAROF. En ovanlig enleveringshistoria utgjorde för ett par veckor sedan allmänna samtalsämnet i Wien. Den avgick de högre samhä!lsklasserna, och dess innehåll är i korthet föjjande: I den på österrikiska gränsen belägna, lilla ungerska staden Oedenburg lockades enda dottern af en enkefru S. af ett fruotimmer ut i porten, der ett par betjenter genast bemäktigade sig henne och satte benne i en med posthästar förspänd vagn, som var i beredskap och på ögonblicket for af med henne. Modren hade knappt blifvit underrättad om bändelsen, förrän hon ganska riktigt gissade, att det fruntimmer, som bortfört barnet, var hennes svägerska, grefvinnan P., och vidtog al!a rödiga anstalter, för att genast personligan förfölja henne. Ene hal! timma sednare var äfven hon på väg, följande den första vagnens spår, och hann Wiens område ungefär lika lång tid efter grefvinnan P. Denna hade icke genast kunnat finna något qvarter, att sviga af vid, och derföre nödgats fara af och an i staden, hvarvid hon hade det missödet att träffa på den förföljande modren, hvilkens betjening genast hejdade den förstnämnda vagnens hästar. Detta ledde till en scen, icke blott mellan betjeningen å ömse sidor, utan äfven mellan de begge fruntimren, hvilken handgripligen påminde om näfrättens tider, och först slutade genom polisens mellankomst, hvargå denna återlemnade det bortröfvade barnet åt dess moder. Stridens skådeplats var S:t Stephanstorget, midt i staden; men den föreföll lyckligtvis tidigt på morgonen, då få menuiskor ännu voro uppe. Somilga tro, att grefvinnan P:s omsorg för sin lilla slägtings uppfostran, som modren vårdslösat, varit anledning till bortröfvandet; andra, att detta skett af egennytta, emedan inkomsterna af ett ansenligt gods voro anslagpa åt flickan. — MEDEL MOT SsSJösJUKA. Ea grekisk prest i ryska guvernementet Archangel, hvilken ofta såsom missionär företager resor till de på kusten af detta guvernement boende Samojederne, uppgifver såsom osvikligt medel mot sjösjukan, att under sjöresan hålla ett stycke lök i munnen. Detta har bjelpt honom, då han en gång var mycket sjuk.