) Tustan och svitens betjening följde derefter;
(:) 31 af garde-chasseurs och guides, under en of-
ficers befäl, slutade tåget. Detta brusade fram scm
en stormvind och tillryggalade dag och natt åtta, tio,
ja tolf lieues i det starkaste traf och utan att hvila.
Vi, uppvaktande, voro, isynnerhet :om nätterna, iila
deran. På ställer, der landsvägen var smal, stötte
vi ofta emot hvarandra, och detta med en styrka, som
hade någonting vildt och hemskt. Ve den, som icke
då satt fast i sadeln! Om han hade blifvit kastad ur
sadeln, så skulle de efterföljandes hästar hafva ned-
trampat honom, innan deras ryttare hunvit kåla
in dem. Det gick oupphörligt framåt, i hetta eller
regn, öfver snö och is, i mulet eller klart väder, all-
tid med det enda målet att vara izom herrskarens
synhåll. Ordonnanscfficeren, pagen, förridaren och de
tolf garde-chasseurs, hvilka redo ungefär sex steg före
vagnen, voro bäst deran, ty de behöfde icke frukta
någon fö-ebråelse för postiljonernes låvgsamhet. Ni-
poleon tyckte alltid att det icke gick fort nog och ro-
pade, i det han slog med koytnälven moti sidan af
vagnen: Ni vankar som gäss; vi komma aldrig fram.
Derpå stack hen ut hufvudet genom vagosdörren och
ropade till postiljonerne: Kör på! Kör på! Sofver j?
I kommen icke ur flicien; kör på! Då Napoleon
gjorde halt uvder vägan, sutto alla af, utom de til
eskorten körande chasseurs, hvilka sutto qvar på hä-
starne; ech cå han gick ur sin vagn, stego fyra af
hans guides af hästarne, kopplade gevären och ställde
sig omkring honom; men ingen af officararne rörde
s!g från sia plats, förrän kejsaren uppmanade dem
dertill med orden: Sitsten af, mina herrar!
— ETT BARNAROF. En ovanlig enleveringshi-
storia utgjorde för ett par veckor sedan allmänna
samtalsämnet i Wien. Den avgick de högre samhä!ls-
klasserna, och dess innehåll är i korthet föjjande:
I den på österrikiska gränsen belägna, lilla ungerska
staden Oedenburg lockades enda dottern af en enke-
fru S. af ett fruotimmer ut i porten, der ett par be-
tjenter genast bemäktigade sig henne och satte benne
i en med posthästar förspänd vagn, som var i bered-
skap och på ögonblicket for af med henne. Modren
hade knappt blifvit underrättad om bändelsen, förrän
hon ganska riktigt gissade, att det fruntimmer, som
bortfört barnet, var hennes svägerska, grefvinnan P.,
och vidtog al!a rödiga anstalter, för att genast per-
sonligan förfölja henne. Ene hal! timma sednare var
äfven hon på väg, följande den första vagnens spår,
och hann Wiens område ungefär lika lång tid efter
grefvinnan P. Denna hade icke genast kunnat finna
något qvarter, att sviga af vid, och derföre nödgats
fara af och an i staden, hvarvid hon hade det miss-
ödet att träffa på den förföljande modren, hvilkens
betjening genast hejdade den förstnämnda vagnens
hästar. Detta ledde till en scen, icke blott mellan
betjeningen å ömse sidor, utan äfven mellan de begge
fruntimren, hvilken handgripligen påminde om näf-
rättens tider, och först slutade genom polisens mel-
lankomst, hvargå denna återlemnade det bortröfvade
barnet åt dess moder. Stridens skådeplats var S:t
Stephanstorget, midt i staden; men den föreföll lyck-
ligtvis tidigt på morgonen, då få menuiskor ännu voro
uppe. Somilga tro, att grefvinnan P:s omsorg för
sin lilla slägtings uppfostran, som modren vårdslösat,
varit anledning till bortröfvandet; andra, att detta
skett af egennytta, emedan inkomsterna af ett an-
senligt gods voro anslagpa åt flickan.
— MEDEL MOT SsSJösJUKA. Ea grekisk prest i
ryska guvernementet Archangel, hvilken ofta såsom
missionär företager resor till de på kusten af detta
guvernement boende Samojederne, uppgifver såsom o-
svikligt medel mot sjösjukan, att under sjöresan hålla
ett stycke lök i munnen. Detta har bjelpt honom,
då han en gång var mycket sjuk.