då han matt och trött till qvällers skuggor flyr bland palmerka. Hu!d, com oskulden i badet, båögd som det fina bladet på min krökta mobriska klivga, är min brud Elvira, Drottnirgen med nöjets spira i de mjella händerpa. Lätt, som dimman silfverbäcken, lösta bucklor, som bårtäcken svarta, skyla skuldrorna, bländande, som snölaviner skugga perlhvit hals, som skiner likt en via lactea. Dröj i mina armar, flicka! låt oss himlens pektar dricka! med de tjusta läpparna kyssas tills de mätta domna i hvarann, likt bin, Som somna in i rosenkalkarna! Stumma afgrurdsdjup o:s sluka; låt min heta, febersjuka ande, denna trott:iga eldsjäl, hvilken qvalen bränna, Jifvets enda sällhst känna i din famn, förförerska! Öknens barn med segerbufvor tamt jag bar gom turturgufvor; fiknöjdt under fötterna ifrån kojan upp till thronen trampat allt utom passionen, dig och elementerna. Vackra brud i likornaten ! suga fest dig vid piraten, som Vampyrn vid pulsarna! Tryck mig tätt till dig, Elvira! innan soln går ner, vi fira bröllop ibland skuggorna. Surren fast oss! — djupt i vågen halen ned oss! — kapen tågen! — sjunkande vanmägtiga ge vi er vår afskedshelsning;