då han matt och trött till qvällers
skuggor flyr bland palmerka.
Hu!d, com oskulden i badet,
båögd som det fina bladet
på min krökta mobriska
klivga, är min brud Elvira,
Drottnirgen med nöjets spira
i de mjella händerpa.
Lätt, som dimman silfverbäcken,
lösta bucklor, som bårtäcken
svarta, skyla skuldrorna,
bländande, som snölaviner
skugga perlhvit hals, som skiner
likt en via lactea.
Dröj i mina armar, flicka!
låt oss himlens pektar dricka!
med de tjusta läpparna
kyssas tills de mätta domna
i hvarann, likt bin, Som somna
in i rosenkalkarna!
Stumma afgrurdsdjup o:s sluka;
låt min heta, febersjuka
ande, denna trott:iga
eldsjäl, hvilken qvalen bränna,
Jifvets enda sällhst känna
i din famn, förförerska!
Öknens barn med segerbufvor
tamt jag bar gom turturgufvor;
fiknöjdt under fötterna
ifrån kojan upp till thronen
trampat allt utom passionen,
dig och elementerna.
Vackra brud i likornaten !
suga fest dig vid piraten,
som Vampyrn vid pulsarna!
Tryck mig tätt till dig, Elvira!
innan soln går ner, vi fira
bröllop ibland skuggorna.
Surren fast oss! — djupt i vågen
halen ned oss! — kapen tågen! —
sjunkande vanmägtiga
ge vi er vår afskedshelsning;